Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

För Frostenson är hennes sanning orubbligt självklar

Katarina Frostenson och maken Jean-Claude Arnault anländer till kungens Nobelmiddag 2011 . Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT NYHETSBYRÅN
Katarina Frostenson anländer tillsammans med advokat Björn Hurtig till Svea Hovrätt där hon ska vittna i rättegången mot den så kallade kulturprofilen. Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT / TT NYHETSBYRÅN

Kristi Himmelfärdsdag, vilket vackert namn på en helgdag! Ordet andas strålande solsken, klarblå himmel och så är där någon som färdas rätt upp i skyn omgiven av änglar.

Även i vår tid tror en och annan att det var precis så det gick till. Fast det självklart inte är sant.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Himmelfärdsdagen infaller alltid fyrtio dagar efter påsk, datumet varierar kraftigt. Ibland krockar den med Valborgsmässoafton. Senaste det skedde var år 1818, nästa gång blir år 2160. Men det finns de som spiksäkert vet att världen har gått under vid det laget.

Vi hade möte i vår lilla bokklubb i veckan. Denna gång hade vi läst ”Allt jag fått lära mig” av Tara Westover. Det är en – i alla fall i författarens ögon – sann berättelse om att växa upp bland bergen i Idaho i en stenhårt troende mormonfamilj där man är sig själva mer än nog. Ingen läkare kontaktas någonsin för kroppen läker sig själv, all skolgång är utesluten, det man anses behöva kunna får man lära sig i hemmet och det våld som kan uppstå familjemedlemmar emellan håller man tyst om, även inom familjen. ”Att tala sanning var det värsta man kunde göra i min familj,” har författaren sagt, ”gjorde man det blev man utfrusen.”

Det är Katarina Frostenssons personliga sanning och inget lär kunna få henne att se det på annat vis

Vi pratade en hel del om detta runt vårt bord, om att tala sanning. Om att det kanske aldrig finns någon rent objektiv sanning någonsin. Och där halkade vi förstås in på Katarina Frostenson och hennes nya bok ”K”, den om henne och maken Jean-Claude Arnault, han som kallats Kulturprofilen, om hur de först tvingades i landsflykt och om hur han nu orättfärdigt sitter i fängelse för våldtäkt och om att hon fått lämna Svenska Akademien för att så många gräsliga kvinnor av pur avundsjuka ljugit om honom och hans beteende.

Att det är detta som hänt, det är Katarina Frostensons personliga sanning och inget lär kunna få henne att se det på ett annat vis.

Bokomslaget föreställer en tavla av Delacroix där Jakob slåss mot ängeln. Det är förmodligen ett djupt symboliskt val, kanske ser hon sig själv som Jakob som slåss för sin sanning? Eller som ängeln som modigt försvarar sig mot det falska drevet i Jakobs gestalt?

I höst kommer nästa bok i ämnet och då är det de utsatta kvinnorna som ytterligare får utveckla sin sida av saken, får tala om vad som verkligen hände. Vad de anser sig ha upplevt. Vad som är sanningen för dem.

Pappan i Tara Westovers familj trodde att världen skulle gå under redan vid det ganska nyss passerade millennieskiftet. För honom var det en odiskutabel sanning och han förberedde sig och de sina mycket noggrant inför vad som komma skulle. När det sen blev nyårsdagen år 2000 och allt verkade fortgå som vanligt, blev han förvirrad, rent av besviken. Men han kunde aldrig erkänna att han haft fel. Hans sanning var lika orubbligt självklar för honom som Katarina Frostensons är för henne.

Men den rent objektiva sanningen, finns den längre? Och har den någonsin gjort det?

Inte förrän jag stod inne i valbåset i söndags lyckades jag bestämma mig för vilken sedel jag skulle stoppa i röstkuvertet. Vilket parti trodde jag om att tala sanning? Vilka kunde jag lita på? Vilka hade åtminstone inte avsiktligt farit med osanning?

Jag kan ha valt käpprätt fel. Min sanning är kanske alltid åt skogen.

Och möjligtvis var det så att han verkligen färdades rätt upp i skyn, Jesus Kristus. Om han nu alls funnits till.