Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Filip och Fredrik hejdar höstdepressionen

Filip Hammar och Fredrik Wikingsson och ”Alla mot alla” belönades nyligen med Kristallen för bästa underhållningsprogram. Foto: OLLE SPORRONG

Om man inte är alldeles på topp rent humörmässigt, om man tycker sig ha ganska så svåra bekymmer, om man är så pass ledsen att det nästan är omöjligt att få en blund i ögonen om natten, då måste man försöka ta till något knep för att åtminstone för en stund låta bli att grubbla och älta och då är det lätt att man börjar dricka för mycket eller till och med bruka illegala substanser.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är inte bra. Inte alls. Men vad ska man annars dra till med? Man kan alltid testa att lägga sig i ett ångande bad. Eller så kan man, har det visat sig, ta och titta på Filip och Fredriks ”Alla mot alla”. Gärna säsongens samtliga, hittills sända, avsnitt på raken. Det är precis vad jag just ägnat mig åt och det hjälper, åtminstone för stunden. Man blir, oavsett utgångsläge, oavbrutet full i skratt. Och inte full i nedlåtande hånfullt skratt utan i liksom läkande garv.

Femton avsnitt i rad, det har förstås sina sidor och till de negativa hör de ständiga reklaminslagen. Till slut kan man börja vråla och slita sig i håret när man tvingats igenom samma själsdödande snutt för fjärde gången på en timme, men håller man ut så kommer de strax tillbaka, de där lätt maniskt skojiga gossarna Filip och Fredrik. Och deras lika skojiga och sympatiska gäster. Jag menar vad jag här skriver, jag är inte det bittersta ironisk, hur grabbiga och tramsiga och retstickiga de än kan bli stundvis, så har de en värme och charm och till och med självinsikt som är avväpnande.

Jag kan till och med stå ut med att de verkar känna vissa av sina gäster lite för väl. Att Filip visar sig vid tidigare tillfälle ha fått betrakta den stjärna som den i roten påfallande raska Dominica Peczynski har intatuerad på rumpan, det hade man inte velat veta. 

Det är alltså en frågesport det handlar om. En frågesport som inte är som någon annan vi vant oss vid, den är mycket skojigare. Extra uppfriskande är att såväl de tävlande som de båda programledarna är så aldrig obehagligt över gränserna vanvördiga mot varandra. Möjligen kan F&F-s lätta snuskbesatthet bli lite tröttande, där skyller jag på min ålder.

De som sitter i burarna är uppenbart handplockade och grundkravet för att få sitta där, vilket i och för sig är mycket modigt, tycks vara att de alla är genuint trevliga. Och smarta på ett positivt vis. Jag känner inte att jag hittills blivit besvärande irriterad på någon utav dem, man förlåter dem alla deras eventuella manér och klantigheter. Dessutom lär man sig ett och annat. Till exempel att det korrekta sättet att böja ordet få är: få, färre, färst. Färst finns, det är inte ett skämt. Vilket användbart ord! Jag ska bums börja nyttja det.

Somliga har denna vecka roat sig med att titta på det häpnadsväckande vansinne som pågår i det engelska parlamentet. Men det är inte roligt på riktigt eftersom det är på riktigt. Titta på Filip och Fredrik istället, det kan hejda en annalkande höstdepression. Det trista för mig är att jag sett alla de redan sända program i ett svep, nu blir det bara ett i taget med minst ett dygns mellanrum. Hur ska det gå? Jag får tillbringa större delen av väntetiden i badkaret.

I helgen såg jag förresten filmen om våra älskade Hasseåtage. Om trettio år kan det komma att göras en motsvarande om Filip och Fredrik. Omöjligt är det inte.