Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Fågelskådandet har upphöjts till kulturell högstatus

Fågelskådare på Näset i Skåne i augusti 2018. Foto: CHRISTER WAHLGREN / KVP/ EXPRESSEN

Det är mycket som handlar om fåglar just nu, de små liven tycks ha blivit hur trendiga som helst. Och ordet ornitolog har fått en helt ny klang.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Förr i tiden, och då menar jag runt 1980 när Stig Grybes nu kraftigt daterade sketch ”Fågelskådaren” gjorde dundrande succé, betraktades alla som ägnade sig åt pippifåglar som ganska så löjliga och socialt helt omöjliga.

Nu, när vi är på väg att utrota allt som rör sig, har skådandet upphöjts till kulturell högstatus.

I P1 läser Reine Brynolfsson varje lördag ett nytt stycke ur ”Bannerheds bevingade vänner”, senast handlade det om doppingen.

I DN skriver Per Svensson om lyckan i att få syn på ett exemplar av den nyss dödsdöma alpkråkan. Och i samma tidning skryter Per Wästberg med att författaren Iris Murdoch lärde honom att strandskata heter oystercatcher – ostronfångare – på engelska. 

Finare än så här kan det helt enkelt inte bli.

Strandskator fanns det gott om kring Ölands södra udde i förra veckan. Och – fick vi veta – den äldsta fågel som någonsin ringmärkts i Ottenby ska ha varit just en sådan och den beräknades ha varit runt trettio år gammal. 

På Malta har man ihjäl tusentals vråkar varje år

Annars blir de ofta rätt kortlivade, våra bevingade vänner. Vi människor är så duktiga på att ta livet av dem. De ortolansparvar som passerar Pyrenéerna under sina flyttningar löper stor risk att fångas i nät, inte för att ringmärkas utan för att förvandlas till smörgåsmat. Runt 50 000 går årligen det ödet till mötes. Och är man bivråk bör man se till att undvika Malta. Där har man ihjäl tusentals vråkar varje år, så många att hela arten äventyras, och det enkom för att maltesarna vill kapa av dem klor och näbbar att fästa som troféer i sina bälten. Det låter vi dem ostraffat göra eftersom detta anses vara en uråldrig lokal tradition.

Har alltså varit på Öland och agerat ornitolog. Jag är en mycket okunnig sådan, jag kan inte skilja en lövsångare från en lärka, varken utseende- eller ljudmässigt, men jag vill försöka lära mig. Och jag har för tredje året i rad hakat på ett trevligt gäng kvalificerade skådare, många försedda med avancerade tubkikare som de låter mig titta igenom när de ställt in siktet på någon raritet. Som den rödhalsade gåsen vid Långe Jan eller den lilla lundasångaren i ett buskage intill.

Vissa ornitologer, främst manliga, verkar konkurrera om att ha den längsta tuben och förmodligen har storleken betydelse i det här sammanhanget. Dessutom gäller det att ha kryssat av så många sorters fåglar som möjligt på artlistan. Därför spred sig en viss oro i leden när det kom ett meddelande om att en grågul sparv hade siktats vid Hoburgen på Gotland, skulle de ivrigaste hinna dit innan den flugit vidare?

Ornitologer tenderar att bli lika besatta av sin hobby som bridge- eller golfspelare ofta blir av sina

Färdledaren, som kryssat av 398 arter, var på vippen att överge oss. Den gråhuvade vipan i Kristinehamnstrakten hade han hunnit med strax före vår gemensamma avresa.

Och han hoppades på minst ett dregel-obs – en observation som framkallar dregel – innan vi var hemma igen. Som exempel på ett sådant nämnde han den gång han på nära håll såg en bredstjärtad labb äta upp en stormfågel.

Ornitologer tenderar att bli lika besatta av sin hobby som bridge- eller golfspelare ofta blir av sina.

Själv befinner jag mig på en helt annan nivå. Och jag blir mer än nöjd om jag från hemmets veranda lyckas spana in en steglits genom morfars skruttiga gamla kikare.