Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Facetime är värre än att busringa

”Ring aldrig upp någon du inte känner väl via Facetime”, skriver Cecilia Hagen.

Vi måste tala om det här med Facetime!

För så här kan det bara inte fortgå.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vad jag syftar på? På ett brutalt och fullständigt överraskande intrång i det privataste privatlivet, på ett oannonserat klampande rätt genom en olåst dörr in i den egna sfärens intimaste vrå. Och det utan så mycket som en försynt knackning eller annan form av bön om att få kliva på.

För exakt så kan det kännas, trots att själva överfallet inte sker rent fysiskt utan via mobil eller läsplatta. Videosamtal kallas det.

Man ligger i badet och filosoferar och det ringer i mobilen. Man strosar helt ogarderad runt i bostaden, okammad, oborstad, knappt påklädd och det ringer i mobilen. Man halvligger och snus-sover i fåtöljen mitt på ljusan dag och väcks av mobilen – vad gör man då rent reflexmässigt? Man svarar. Och vad möts man av? Jo, av någon som stirrar på en, ömsom förfärat, ömsom generat. Samt av ens eget nylle i lätt förvriden spegelbild. Man har blivit påkommen, avslöjad, avklädd, avhumaniserad. Och oftast är det bara att hålla masken och låtsas obesvärad. Av ren självbevarelsedrift.

Ett tag var det inne att tala om netikett, om hur man bör bete sig mot varandra på nätet. Oftast blev det bara krystat. Men i just det här sammanhanget behövs regler. Och de lyder: Ring aldrig upp någon du inte känner väl via Facetime. Gör inte det. Det är värre, mer hänsynslöst, än att busringa. Om nu den kära gamla verksamheten är bekant.

Skulle det ändå vara absolut nödvändigt att fejstajma, ring då först på vanligt sätt och be om lov att få göra det eller skicka ett mejl eller ett sms med en förfrågan. 

Äsch, säger den något yngre generationen, det är väl bara att låta bli att svara?

Vi i den något äldre generationen är drillade att svara så fort det ringer. Vi svarar med förlängda märgen. Det var vi, åtminstone vi av kvinnokön, som fortsatte att niga för äldre personer, även i telefonen, långt upp i medelåldern.

Som en något äldre kvinna, har jag allt oftare tagit på mig ansvaret att huta åt folk som behöver hutas åt.

Ni måste ha förståelse för detta. Ni får inte överrumpla oss. Vi behöver tid att lägga anletsdragen och klädseln tillrätta innan våra och era blickar möts.

Att det sen kan vara en ren och skär lycka att få se den person man talar med, är en helt annan sak. Att få se och tala med en liten unge man inte fått träffa och krama på månader på grund av pandemin, är en ren tröst och glädje.

Men det var inte det jag talade om.

Som en något äldre, understundom allt argsintare, kvinna, har jag allt oftare tagit på mig ansvaret att huta åt folk som behöver hutas åt och vilka de är avgör jag helt på egen hand, jag litar därvidlag fullt och fast på mitt aldrig sviktande omdöme. Vissa ohängda trafikanter har jag för längesen gett upp, jag kliver själv åt sidan om jag möter personer som går i bredd på trottoaren, jag svär inte åt cyklister som kommer farande ljudlöst bakifrån, men folk som sitter i bilar med motorn på, dem kommer jag aldrig att kunna tolerera. Särskilt inte om de står och spyr avgaser utanför mitt eget hus. Då knackar jag på rutan, får ingen reaktion, knackar och knackar tills rutan omsider motvilligt rullas ner. Sen säger jag vänligt vad jag tycker.  Och sen ringer jag bums upp någon, vem som helst, via Facetime för att få utlopp för mina uppdämda aggressioner.

Men ni ska göra som jag säger, inte som jag gör.