Cecilia Hagen

En stilig polis förde mig till det lokala poliskontoret

Det här måste rapporteras, sa polismannen till Cecilia Hagen – nu kommer hela Europa att få veta att du är en kvinna som bär vapen. Foto: Geoffrey Swaine/REX/IBL / Rex Features [download

 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

”Varna gör hop om joppgnidset!”

Står det i kalendern i min mobil. Att jag ska göra i dag. Det är jag som har skrivit in det där. Undrar vad det betyder? Undrar om det är viktigt? Undrar om jag någonsin lyckas dechiffrera det.

I London var det lika soligt som det är och har varit i Stockholm. Jag älskar bägge städerna, oavsett väderlek.

Det är klart att jag inte flög, inte dit och inte tillbaka. Jag ämnar inte bidra till miljöförstöringen. I alla fall inte på det viset vilket gör att jag slipper sopsortera och kan använda hur många plastpåsar som helst.

I Bryssel greps jag av polisen. När jag gick igenom scannern på väg mot tåget under kanalen pep det om mig och scannerskötaren bleknade. I min jackficka hittade vi min antiskurksprej. Min mycket legala lilla trygghetsburk. Så uppfattade inte skötaren den. Han tryckte på en knapp och vips kom två säkerhetsdamer ilande, tittade på burken, tittade på mig och sa att detta är inte tillåtet, vi tillkallar polis. En stilig polis med grånande tinningar anlände, tittade på burken, tittade på mig och förde mig till det lokala poliskontoret. Det här måste rapporteras, sa han, och nu kommer hela Europa att få veta att du är en kvinna som bär vapen.

Äntligen, sa jag, och först vid min ålder!

Han kopierade mitt pass, han kopierade burktexten. Sen läste han burktexten, flera gånger om. Hm, sa han efter en stund, lite generat, det här verkar inte farligare än deodorant. Men jag behåller den.

Ge den till din dotter, sa jag. Jag har flera hemma. Hela tiden var jag märkvärdigt nog bara road, på gränsen till upprymd.

Allt oftare tycks vi tveka inför att hjälpa en människa i nöd, men i en situation gör vi det förbehållslöst och bums. Hamnar man, som jag gjort, utanför en toalett på en järnvägsstation där det krävs ett lokalt mynt för att få tillgång till faciliteten och har man då inget lokalt mynt, kommer varenda mednödig stickande med en peng. Då är vi medmänniskor rörande medmänskliga.

London då, hur var det? Utöver solskenet?

Undrar ni givetvis. Ett litet hotell vid Paddington som heter Pilgrm (stavas utan andra i:et) var rart och bra, anteckna!

Och så har jag varit och sett och hört musikalen ”Hamilton” vilket kan anses som något att skryta om. Det är nästan omöjligt att hitta biljetter. I New York får man betala fantasisummor, i London är de jämförelsevis överkomliga. Jag lyckades komma över en och det kändes som en triumf.

Musikalen handlar om Alexander Hamiltons osannolika liv. Han var en av USA:s Founding Fathers, en föräldralös immigrant från Västindien, oäkta son till en skotte och en prostituerad. Han blev USA:s första finansminister och återfinns än i dag på 10 dollarsedeln. Invandrare kan. Se upp Magdalena Andersson!

Det rappades rappt och jag missade säkert hälften av de snitsiga formuleringarna men det jag förstod räckte för att göra mig lycklig.

Hemma igen. Syrenerna blommar, spirean bolmar, det japanska körsbärsträdet är ett rosa moln.

Har fyllt år och räknat in vilka som gratulerat på Facebook. Och vilka som inte gjort det. Sådan blir man av för mycket skärmtid.

Vad mer nytt här hemma? Fokus har en binda på omslaget. Blodet på den är blått. Då vet man vilka den tidningen vänder sig till.

”Hop om joppgnidest”? Hop-on-hopoffbussandet! Drygt tre timmar i hettan i Londonstrafiken. Vill jag alltså varna för. Hop off!

 

LÄS MER av Cecilia Hagen: ”Han är som män kan vara – en modifierad nidbild” 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!