Cecilia Hagen
Hon är allt en liten slarva, hör jag mig själv muttra rätt in i huvudkudden. Och strax därpå inser jag hur förminskande det låter. ”En liten slarva”, kan man verkligen avfärda en före detta partiledare som numera kan räknas till våra yngreäldre som en sådan? Och ursäktar den etiketten en uppenbart total oförmåga att skärpa sig?
Livet har lärt mig att det finns personer som inte förmår ordna upp sin tillvaro hur gärna de än vill. Att handfast hjälp behövs om de ska klara av att hålla rätt på alla papper men att inte ens hjälp alltid hjälper. Men att även sådana som jag, som alltid har betalat alla räkningar prick i tid och som nu, när varenda liten pinal köps in på nätet och fakturorna därför hopar sig, nästan svimmar av förödmjukelse när det kommer ett litet förargligt och hymlande vänligt brev från Klarna där det står att de saknar betalningen för det där senaste köpet och att de nu lagt till 60 kronor i påminnelseavgift, att sådana personer nog också borde skärpa till sig.
Somliga är som jag. Andra är som Mona. Vi skulle säkert kunna få varsin diagnos.
Men att vara som hon är mer drabbande än att vara som jag och det är inte bara hon själv som drabbas utan alla omkring henne. Och jag upphör inte att häpna över att hon kom så långt som hon gjorde i sin karriär. Hon måste hela tiden ha varit omgiven av en hel här in i döden lojala, kärleksfullt stöttande personer som oavbrutet fått rycka ut för att rädda henne. Annars hade det aldrig gått och till slut går det ändå åt skogen.
Efter valet 2010 fick hon lämna posten som Socialdemokraternas partiledare, men hade utfallet varit ett annat hade Mona Sahlin blivit vår första kvinnliga statsminister.
Det är om hennes liv efter valnederlaget som den bok hon nu skrivit handlar. Om det drev hon med viss rätt anser sig ha varit utsatt för när hon falskeligen intygade hur mycket hennes livvakt tjänade för att han skulle kunna kvittera ut ett bostadslån. Nu tillstår hon utan omsvep att det var slarvigt av henne, men, tillägger hon, hon hade ju trott att han skulle komma att tjäna så mycket framöver.
Hon hade ett sommarprogram i år också, Mona. Även av det råkade jag bara höra korta brottstycken. Och plötsligt nämner hon, till min absoluta förvåning, mitt namn, säger att det sista hon hörde från Anna Lindh var ett sms med några tröstens ord efter en elak artikel om henne, skriven av just mig.
Till slut lyckas jag hitta den för länge sen bortglömda artikeln på nätet, den handlar om en EMU-debatt mellan henne och Gudrun Schyman.
”Det var en fröjd att lyssna till dem”, står det. ”för att de är sådana garvade fullblodsproffs och för att de är ena okuvliga fruntimmer.” Var det elakt?
Jag mejlar henne upprört hela texten och frågar om hon alls hade läst den när hon gnällde hos arma Anna Lindh. Hon svarar med att vänligt önska mig en trevlig sommar.
Liten slarva eller ej, det var nog tur ändå att hon aldrig blev statsminister.
