Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Det mest obarmhärtiga som kan hända en mamma

Den unga Astrid Lindgren skickades till Danmark för att föda ett barn i hemlighet. Sonen Lasse hamnade inledningsvid i en fosterfamilj. Här en bild ur filmen. Foto: ERIK MOLBERG HANSEN/NORDSIK FILM

Det är dagen efter valet och jag gråter floder.

Det beror inte så mycket på hur vi röstat, vi Sverigevänner, det tror jag i alla fall inte, det beror på att jag sitter i en biosalong och ser filmen ”Unga Astrid”.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Och det är inte bara enskilda, eleganta små tårar som en och en tillrar nerför mina kinder, det är hela blöta sjok som forsar ner på halsen och vidare utför hela mig.

”Syster hon grät så det regna i knät, men kjolen hon hade var vattentät.”

Skrev en gång Lennart Hellsing och där satt jag i mörkret och identifierade mig med hans syster. Och med Astrid.

Vad var det då som fick mig att stortjuta helt obehärskat? 

Det var det här med Astrid och hennes lilla Lasse, gossen hon fick föda i hemlighet i Danmark och inte kunde ta hem förrän han var tre år gammal. Som hade så svårt att skiljas från sin fostermor. Som först inte ville acceptera att det var hos sin riktiga mamma, hos Astrid, han skulle vara. 

Som det sved att titta på detta. För att Alba August är en så övertygande Astrid och för att lilla Marius Damslev är en så helt enastående liten Lasse, med ögonfransar av ett slag som dagens alla lösögonbefransade kvinnor aldrig kan konkurrera med.

Och för att filmen tryckte in alla mina ömtåligaste känsloknappar.

Det kanske den får fan för i recensionerna, jag är inte någon tillräckligt cool och saklig recensent i det här sammanhanget. 

Jag grät nog också för att jag visste vad som skulle hända långt senare, att verklighetens Lasse skulle hinna dö innan hans mamma hann göra det och att förlora ett barn, hur gammalt det än är, är det mest obarmhärtiga som kan hända en mamma.

Och pappa med, eller hur? Som Astrid/Alba säger i filmen.

 

 

En av alla Astrids goda egenskaper var att hon fick varenda kotte att känna sig sedd, skriver Cecilia Hagen. Foto: AP / AP

Nära släktingar tycker sällan om de böcker och filmer som handlar om deras anhöriga och Astrids dotter Karin är inte helt nöjd med den här filmen. Hon tycker att den exploaterar hennes mamma, att den handlar för mycket om den tid i Astrids liv som Astrid själv sällan talade om. För även om hon ofta och gärna talade med oss alla, inte minst med oss journalister, så hade hon en stark integritet. Hon sa bara det hon ville säga. 

Gunilla och jag, vi som såg filmen tillsammans, vi tyckte lite högfärdigt att vi hade mer rätt att se den än de flesta andra i salongen. För vi tyckte att vi hade känt Astrid. I varje fall varit bekanta med henne. Eller åtminstone träffat henne många gånger var.

Vi hade bägge haft förmånen att få sitta hemma hos henne på Dalagatan och dricka te och äta småkakor. Själv inbillade jag mig alltid att jag intervjuade henne då, även om det var hon som stod för det mesta av frågandet. Men som jag trivdes!

En av alla Astrids goda egenskaper var att hon fick varenda kotte att känna sig sedd.

De gånger jag var på väg upp för trapporna till hennes våning stod dörren redan öppen och snart hörde jag henne ropa därinifrån: ”Aha, en kär röst jag känner igen!”

Och det är klart att jag blev varm om hjärtat och kände mig utvald. Men sen svarade jag att så där säger du förstås till alla, Astrid! Och då garvade hon och sa att jo, så är det väl.

Sentimental och gråtmild var det allra sista hon var. 

Förmodligen hade hon tyckt att jag lipade onödigt mycket där i biosalongen. Fast hade hon levt i Sverige precis just nu, hade hon nog själv fällt en tår i smyg. Och sen slagit näven i soffbordet så det dundrade och skalv.