Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Det livsnödvändiga men ack så komplicerade väninneskapet

Skådespelarna Gaia Girace och Margherita Mazzucco spelar väninnorna Lenu och Lila i tv-serien baserad på Elena Ferrantes romaner. Foto: MARIA LAURA ANTONELLI / AVALON.RED B5725

Det har dykt upp ett nytt inslag i min mobil, ett som plötsligt finns där utan att jag bett om det och som är om möjligt ännu mer skuldbeläggande än stegräknaren som också smugit sig in efter en uppdatering men som jag inte behöver titta i om jag inte vill.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den här, den går inte att undvika. Den heter ”Skärmtid” och det känns som om den bara är till för att få mig att skämmas över att jag ägnar så mycket tid åt skärmen. Eller skärmarna. Just i detta ögonblick, klockan är snart halv tolv på dagen, säger den till mig att jag fördjupat mig tjugo minuter mer än vanligt i de sociala nätverken. Och vad den tycks mena är att jag borde vara ute i det vackra vädret tillsammans med stegräknaren i stället, få ihop det lämpliga antalet steg, sisådär 10 000 per dag, i stället för att helt förvandlas till soffpotatismos.

Det värsta är inte att mobilen försöker uppfostra mig, färdiguppfostrad sen oändliga tider, det värsta är att jag tror att den inte räknar med all den tid jag försjunker i min läsplatta också. Min synd är alltså betydligt värre än vad som anges. Jag känner mig minst lika övervakad som någonsin en kines, jag hoppas att någon mejlar mig nu och talar om hur jag blir av med den här funktionen.

Det jag främst hängett mig åt i min läsfåtölj på sistone, det är kvinnors vänskap, det livsnödvändiga men ack så komplicerade väninneskapet. Jag tittar på ”My brilliant friend” på HBO, på filmatiseringen av den första av de fyra Ferrante-böckerna. Om Lila och Lenu, om deras uppväxt i Neapels fattigkvarter, om deras starka band till varandra och om alla påfrestningar deras vänskap får utstå. Om hur de konkurrerar med varandra, om vem som är i överläge och vem som är i underläge, om svartsjukan när andra väninnor tar över, om sveken, om hur enkelt och lätt och självklart allt är i goda stunder, när det är de två mot hela världen, men hur smärtsamt och ohanterligt och svårbegripligt det kan bli.

Vänner kommer och går, vissa vänskaper består

Jag vet inte hur många som följer serien, många tycks tycka att det räcker med den rara och möjligen lite kravlösa ”Vår tid är nu”, men jag tror att många läste Ferrante-böckerna när de kom för ett par år sen. Och kanske jämförde sina egna erfarenheter av väninneskap med bokens själva grundtema, relationen mellan Lenu, som trots sin bakgrund blir akademiker och flyttar från Neapel, och Lila, som är den briljanta, karismatiska väninnan, som aldrig lämnar barndomskvarteret på allvar, men som hela tiden är den som har övertaget av de två. 

Så där är det i verkliga livet också, för de flesta av oss. Livet igenom. Vänner kommer och går, vissa vänskaper består. Nästan inga är helt problemfria.

Det är inte bara i kärleken som en är angelägnare än den andra, som en gärna vill befria sig från den ena medan den andra hakar sig kvar så länge det går. Det händer att vänskapsbanden förlorar sin spänst med åren och ibland går de tvärt av. Det kommer så mycket emellan och det är som om män alltid har förkörsrätt, vilka män som helst.

Men det finns knappt något som är så roligt och berikande som att umgås med väninnor och helst bör man försöka se till att ha så många som möjligt, då är man är garderad om en plötsligt, likt Lila, drar sig undan. Det har drabbat mig. Och jag har drabbat andra. Sånt är förmodligen livet.

PS Och så ett triumfvrål: Biologiska museet på Djurgården blir byggnadsminnesmärke! Tack, älskade, genomkloka beslutsfattare!

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!