Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Det har funkat i tre månader – nu börjar fasaden spricka

Men med ens har de blivit fysiskt onåbara, försvunnit i väg till sina sommarställen allihop och lämnat oss kvar i stan, skriver Cecilia Hagen.Foto: ULF PALM/TT / TT NYHETSBYRÅN

Alldeles enkelt är det inte. I tre månader har det fungerat någorlunda, nu börjar fasaden att spricka, karantänen att tära på krafterna. Och jag att på allvar sakna alla dem jag annars haft omkring mig, inom räckhåll om det verkligen knipit. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Men med ens har de blivit fysiskt onåbara, försvunnit i väg till sina sommarställen allihop och lämnat oss kvar i stan. Vi befinner oss där vi varit hela tiden, min dotter och jag, och vi tycks inte komma ur fläcken. 

Hur vår relation klarar detta, har vi inte börjat slåss? Inte än. Vi är fortfarande goda vänner. Vi är rädda om varandra, vi uppmuntrar varandra och går ur vägen för varandra så mycket det går. Men snart har det säkert hänt, och vi kan redan ha förvandlats till Big och Little Edie, blivit i omvärldens ögon mer excentriska än den tål. 

Det är tur att nästan inga utom de som utför våra hemleveranser ser mig och dem brukar jag skrämma slag på.

Jag har inte vågat ta mig till frisören under hela den här tiden, mitt korta mörka hår är inte längre kort och mörkt. Min utväxt är ungefär sex centimeter bred och kritvit och mina ostyriga testar når ända till axlarna. Det är tur att nästan inga utom de som utför våra hemleveranser ser mig och dem brukar jag skrämma slag på. Jag kikar ut genom fönstret när de ringt på, pekar ut var de kan ställa varorna, försöker vara trevlig men de kastar bara en hastig blick på mig, släpper kassarna utanför min dörr och flyr. 

Det inte längre så lilla barnbarnet är mer överseende, hon visar inga tydliga tecken på fasa. Å andra sidan ser väl alla lika jäkliga ut på facetime. Jag läser en av Enid Blytons Fem-böcker för henne, dem jag vägrade läsa för mina barn, de var urtråkiga och politiskt inkorrekta tyckte vi då. De är fortfarande sega, men hon lyssnar hövligt. Hennes pappa somnar in långt före henne där i fjärran.

En gång om dagen vågar jag mig ut. I början knallade jag iväg oändliga sträckor, nu blir det bara ett fåtal kilometer. Jag linkar. Allt detta stillasittande har lett till ryggskott. Ibland gör det ont, ibland inte. Oavsett vilket så linkar jag. Inte heller det är särskilt upplyftande för självbilden.

På midsommarafton lyckades vi locka hit ett par nära anhöriga i karriäråldern. De hade med sig lunchmat själva, de satt på behörigt avstånd och det kändes alldeles underbart, ända uppifrån utväxten och ner i de inte längre professionellt pedikyrerade tårna, att ha dem här. Poff, så var de borta igen och på granngården hade ett mycket ungdomligt midsommarkalas brutit ut. Det dånade över nejden, det skallrade i alla fönsterrutor, det hjälpte inte med öronproppar, disc jockeyn gick hem halv två på natten. Det fick bli vrålskäll på nätet men dagen därpå lägrade sig lugnet igen, krävda ursäkter levererades och alla förlät vi varandra. 

Och nu är här så urbota ödsligt igen, vi sitter på vår veranda, Little Edie och jag, och vi säger att allt kommer att ordna sig till slut, vilken tur att vi har varandra, vad ska vi ha till middag i dag och hur ska vi åstadkomma det?

Sen undrar vi båda om vi inte har ont i halsen, raspar det inte en smula olycksbådande och var det där en torrhosta? Vågar vi ta tempen? 

Lyssnar på Sommar efter läggdags, på Ulf Lundell, känner mig med ens så befryndad, det kan ha med tidens gång att göra.

Och i går var det Anders Tegnells tur och nu ser jag med viss bävan fram emot en lång, het sommar.

LÄS MER: Cecilia Hagen: Sen pandemin slog till kan vi inte värja oss längre 

LÄS MER: Ulf Lundells ilska mot cyklister: ”Egoistiska”

LÄS MER: Anna Bäsén: Ditt blod har svaret på hur du drabbas av coronaviruset