Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Det går inte att fejka kärlek – framför allt inte i närbild

Ulla och Stefan Löfven i SVT i förra veckan. ”Jag anar att alla våra partiledare och deras hälfter nu köar till Carina Bergfeldt”, skriver Cecilia Hagen.
Foto: PILLAN THELAUS / SVT

Vilket genidrag det var! 

Av Stefan Löfven och hans hustru Ulla att gå med på att ställa upp tillsammans hos Carina Bergfeldt i tv.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hade det varit ett riksdagsval i faggorna, då hade deras gemensamma framträdande renderat Socialdemokraterna betydligt fler nya väljare än någonsin ett aldrig så eldande tal till massorna.

Jag anar att jag själv, som aldrig röstat på Löfvens parti, hade trillat dit. För vem smälter inte inför anblicken av två personer som verkar tycka så mycket om varandra?

Nej, jag är inte det minsta ironisk. Jag njöt av den värme de utstrålade och den förut i mitt tycke ganska så fyrkantige och triste Stefan Löfven blev plötsligt mycket attraktiv. Och en varm och tilldragande partiledare torde vara en oskattbar tillgång för sitt parti. Särskilt nu, när ilska och hat och kyla varit så överallt förekommande och äkta kärlek är vad vi alla törstar efter.

Jag älskar dig. Så säger vi säkert flera gånger om dagen till i stort sett vem som helst. Och vi strösslar hinkvis med exploderande hjärtan över alla våra sms. Men vi menar inte så mycket med det.

Det gick bättre för Carina Bergfeldt än för kollegan.

Ordet älska har förlorat mycket av sin nära nog magiska styrka. Det betyder att gilla, uppskatta, tycka om en smula och inte längre mer än så. När jag var ung var det ett oändligt sällan uttalat ord. Det skulle mycket till för att någon skulle förmå sig till eller våga säga ”Jag älskar dig”. Och hade det sagts var man praktiskt taget på väg till altaret. 

Även ordet hata har förlorat i värde och blivit minst lika överanvänt som ordet älska. 

Man kan hata allt från stekt falukorv och läxor till pk-människor, nynazister eller Donald Trump.

Eller just nu Anna Hedenmo. Hon är i blåsväder, trots att hon bara gjort det hon är till för. Men jag personligen kan tycka att hon skulle ha bett att få slippa intervjua Mattias Karlsson. Hur det än är, så blir en sådan intervju ett sätt att göra en person som han allt mindre kontroversiell. SVT har fått rejält på nöten för detta samtal, men jag kan tycka att Sveriges Radio och i förlängningen Martin Wicklin i så fall kom undan med en motsvarande intervju i november. Och alla andra medier som gjort samma sak. Men det är fortfarande tv som har det största genomslaget.

Det var därför så många var nyfikna på hur Carina Bergfeldt skulle klara av att leda sitt nya intervjuprogram. Det gick bättre för henne än för kollegan. Inte minst tack vare Löfvens. 

Det går att fejka mycket, det har vi tvingats inse, men det går inte att låtsas kärlek, framför allt inte i närbild. Att kunna visa upp äkta sådan, att ha förmågan att upprätthålla en jämlik och mycket ömsint relation, det är en talang som är guld värd, inte minst i politiken. 

Jag vet inte hur det avlöpte i USA igår, om Donald Trumps uttåg ur Vita huset gick oblodigt till, jag vet bara att hans relation till hustrun Melania inte känts övertygande varm. Snarare motsatsen, ömsesidigt blodisande. 

Joe Biden och hans Jill då? Betydligt bättre. Ändå är Joe Biden den person vars position man alls inte avundas idag. Hur kan han vilja utsätta sig?

Kärlekens kraft skulle detta handla om. Och hur vi påverkas av att få ta del av den, om så på avstånd. Jag anar att alla våra partiledare och deras hälfter nu köar till Carina Bergfelt. Men de bör betänka att tv är ett obarmhärtigt avslöjande medium.