Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Det där med boomers kan ni bara fetglömma

”Jag älskar att bli bjuden, men när det väl är dags är jag mer tveksam”, skriver Cecilia Hagen.Foto: JENS CHRISTIAN

Jag har allt klart inför den stundande julen och jag känner ingen som helst stress. Det är nästan så man skäms. Men jag kan tala om att det har varit ett visst sjå, om detta kan vara till någon tröst.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Framför allt har det varit många handklottrade listor. Presentlistor, matlistor, dryckeslistor, listor över vad som ska stoppas i vems julstrumpa, listor över vad som beställts på internet och listor över listor, kan man påstå.

Sen har det strukits från dessa listor. Och lagts till. Och de har alla blivit allt svårare att uttolka. 

I skrivande stund är det bara granen som saknas, den ska dimpa ner av sig själv imorgon, må det stämma. Och det där paketet med smällkarameller som jag tror mig ha beställt från England, vart har det tagit vägen? Har Boris Johnson snott dessa mina christmas crackers? Det har han säkert.

 

Jag älskar julen, jag gör verkligen det. Den får mig att känna mig duktig. Jag liksom fixar allt. Jag har en liten gloria runt skallen. Oj, vad de kommer att sakna mig när jag inte längre finns ibland dem, i alla fall kommer de att undra hur det ska bli med julen. Eller så kommer de att känna sig lättade, tänk att äntligen slippa sitta vid mitt matbord och trycka i sig saffransbullar och Janssons frestelse. Är det så, då har mitt liv varit förfelat. Vad jag just precis nu ägnar mig åt, det är att ordna mig en tacksamhetsskuld och det är jag skicklig på.

Oavsett allt, jul är kul. Och stämningsfullt och jag kommer inte för allt smör i Småland gå med på att missa Karl-Bertil Jonsson på julafton och inte heller mandelmusslorna på juldagen och dem har jag givetvis inte bakat själv. Jag lagar inget själv, jag vill att det jag bjuder på ska vara gott. Möjligen sträcker jag mig till att koka potatisen och ibland lyckas det över förväntan.

Det har varit ett glöggkalas eller två så här före jul. Alla älskar inte glöggkalas eller stora mingeltillställningar överhuvudtaget.

Jag älskar att bli bjuden, men när det väl är dags är jag mer tveksam. Måste jag gå? Kan jag inte få stanna hemma?

Vissa jag känner samlar på inbjudningar, blir helt häpna om de inte ska bort flera gånger varje helg, tävlar om att vara mest inviterade till kalas av alla i bekantskapskretsen. Man har inte en chans.

 

Om man gärna vill vara bjuden på många kalas men helst vill slippa mingla mer än absolut nödvändigt, då bör man komma lite mot slutet av tillställningen, kasta sig fram till värdparet, le och kvittra och stråla, prata jättefort och jättekort med jättemånga och sen susa iväg mot friheten när alla konverserar med varandra och tittar åt ett annat håll.

Det där heter numera nonversera, om ni inte visste det. Att inte säga ett enda vettigt ord. Vilket man väl inte heller gör när man rituellt konverserar.

Ett annat nytt och användbart och snillrikt uttryck, det är queenagers, en passande benämning på oss damer i våra bästa år. Och det där med boomers kan ni bara fetglömma.

En näbbig (ett alldeles för sällan använt ord numera) teenager – eller däromkring – frågade mig nyligen vilken generation jag tyckte var mest hopplös. Och jag svarade att hur i hela friden skulle jag någonsin kunna avfärda en hel generation som hopplös? Det kan bara enskilda individer vara.

Var det något mer? Ja, jag vill ur djupet av mitt hjärta önska varenda människa en alldeles strålande jul!