Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Det är omöjligt att förtränga – men ibland ges en smula hopp

Maggie Smith. Foto: NICK BRIGGS / AP PBS
Jane Fonda. Foto: REX/IBL

När bägge ens föräldrar gått bort, då befinner man sig plötsligt och ohjälpligt och fullständigt oskyddat i den generation som står närmast i tur att dö. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är svårt att låta bli att tänka på det, omöjligt att helt förtränga. Men ibland gives det en smula hopp.

Som i går, på bio, med Eileen Atkins, 84, Judi Dench, 83, Maggie Smith, 83, och Joan Plowright, 88 år. Fyra magnifika brittiska skådespelerskor, alla adlade till Dames för sina prestationer. Alla samlade kring ett bord i en trädgård att berätta om hur det varit. Alla väninnor – och säkert konkurrenter – sen evärdelig tid. Alla så där brittiskt begåvat skojiga som jag älskar. Joan Plowright är blind, de andra har kraftigt nedsatt syn, ibland svaras det god dag yxskaft för att någons hörapparat lagt av. (Som Peter Dalles rökt ål i stället för rödkål. Ni som just sett ”Vår tid är nu” fattar.)

Ingen av Damerna har någonsin varit hollywoodskt skön, men allihop har varit och är oemotståndliga.

Alla fyra har någon gång erbjudits rollen som den undersköna Cleopatra i Shakespeares ”Antonius och Cleopatra” men bara Judi vågade tacka ja. Och oavsett vad de kommer ihåg av livet och inte, alla kan de citera långa stycken från roller de spelat. Ramsminnet är det sista som lämnar oss.

”Nothing like a Dame” heter dokumentären. Se den, även om ni inte är bekanta med alla fyra damerna. Fast Maggie Smith känner nog nästan alla till. Violet Crawley, änkegrevinnan Grantham, i ”Downton Abbey”. Hon som gjorde serien sevärd och som levererade den ena vassa onelinern efter den andra, precis som Maggie Smith tycks göra i verkliga livet. Och som i det verkliga livet påstår sig verkligen inte ha sett eländet till tv-serie ännu.

De har inte gjort något för att dölja årens gång, dessa fyra. De har tillåtit sig att åldras med värdighet.

 

Vad ska jag då säga om Jane Fonda, nu 81 år, som jag också precis mött i en dokumentär, på HBO? Ska jag fördöma henne för att hon i alla fall på film fortfarande har ett ansikte som en ovanligt fräsch fyrtioåring?

”Jag önskar att jag likt Vanessa Redgrave hade vågat låta bli”, säger hon om alla ingrepp hon gått igenom. 

Det verkar som om hon mer än sina brittiska kolleger har levt genom männen, trots att hon ständigt överglänst dem. Filmen är indelad i fem kapitel; Henry, Vadim, Tom, Ted och så till sist Jane. Pappa, hennes äkta män, hon själv. Ständigt ätstörd, ständigt på gränsen till utmärglad, ständigt hyperaktiv, ständigt svindlande framgångsrik.

Jag intervjuade henne en gång på Grand Hôtel. Hon ringde room service och bad om kaviar till laxen. Jag var där när rätten kom. Det var inte rysk kaviar, det var Kalles. Hon såg mycket förbryllad ut.

 

En annan jag träffat för längesen är Charles Aznavour. Han var nyss fyllda 60 år då och vi möttes Karlstad där han skulle uppträda på en krog. Jag fann det mycket sorgligt, förstod att hans karriär var över. Så fel jag hade, vilken ignorant snorunge man har varit. Han avled häromdagen, 94 år gammal, mitt uppe i en pågående världskarriär.

Suzanne Brøgger, som jag för första gången mötte vid en poolkant i Bangkok tidigt 60-tal, har lite raljerande sagt att vi befinner oss i vispgräddeåldern, vi i min generation. Att vi inte är urgamla, bara vintage.

Jag vet inte det jag, men nu vet jag i alla fall att än kan det finnas mycket kvar att både utföra och få vara med om.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!