Cecilia Hagen

Det är nästan omöjligt att få komma in på banken

”För det första är det nästan omöjligt att få komma in på ett bankkontor nu.”
Foto: MALIN LÖÖF
”Och för det andra finns det knappt några bankfack att hyra.”
Foto: HENRIK ISAKSSON/IBL / /IBL
Det skriver Cecilia Hagen som stötte på patrull när hon skulle fixa nytt bank-ID.
Foto: TT NYHETSBYRÅN

Vad i helvete har de för sig i banken efter tre?

Undrade redan Hasseåtage. Hade de skrivit den låten i dag, hade de fått ändra klockslaget till efter ett. Då stänger i alla fall mitt lokala bankkontor sin dörr för den mer impulsiva delen av allmänheten.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Och därefter är det bokade möten som gäller. Främst med låntagare, kan jag tro. Med stackars bostadssökande som sätter sig i evig skuld för att kunna komma över ett eget litet pörte till en ränta de för liv och pina hoppas ska hålla sig på mininivå för alltid eller i alla fall tills klimatet gått rätt åt pipan och ingen har tid att driva in skulder mer.

Häromdagen besökte jag mitt bankkontor i akt och mening att få ett sprillans nytt bank-ID installerat i min sprillans nya mobil. Jag byter mycket sällan mobil, jag har hittills inte begripit varför jag någonsin ska behöva göra det, men nu fanns det inte ett enda litet utrymme kvar i den och inget kvar att slänga heller för att skapa nytt utrymme.

Den nya mobilen var inte på humör och inte jag heller. Men jag gav mig inte

Att skaffa bank-ID har hittills aldrig visat sig knepigt. Ett par klick här och där i datorn brukar räcka, en och annan siffra inskriven här och där i mobilen och vips är är ett bank-ID på plats. Men den här gången ville det sig inte. Den nya mobilen var inte på humör och inte jag heller. Men jag gav mig inte. Jag höll på ända till dess att jag lyckats nöta ner en oändligt tålmodig kundtjänstkvinna så till den grad att vi bägge ömsom skrattade, ömsom grät efter att ha bollat allt konstigare koder emellan oss i timmar.

Vi ger upp, sa vi i korus, bäst att uppsöka ett bankkontor istället. Vilket icke låter sig göra i en handvändning.

Men till slut var jag inne. Jag hade hängt på låset klockan tio noll noll och rusade sen mot nummerlapparna i så upphetsat tillstånd att både pensionärer och andra yrde omkring mig. Medan jag sen väntade på min tur kunde jag lyssna till de mest hjärtskärande samtal mellan inte alldeles purungt folk och lätt uppgivna banktjänstemän. En kvinna ville sätta in pengar på sin sons konto men hade bara kontanter, icke ett enda bankkort ägde hon, och det gick förstås inte. Hon torde få stoppa pengarna direkt i handen på sonen. Och jag känner på mig att ett bank-ID kommer hon aldrig att lyckas ladda ner och utan ett sådan är man praktiskt taget förlorad. Det enda positiva med att hon är dömd till evig avsaknad av bank-ID är att ingen skurk någonsin kan lura av henne det och därefter sno åt sig allt hon eventuellt äger. 

En mildsint äldre man, bara ett par decennier yngre än jag, tog sig an mig och min mobil. Han knappade och knappade i sin dator. Han bad om mitt leg, han bad mig skriva in personnummer och koder härsan och tvärsan, men inget fungerade trots att vi hela tiden hjälpte och stöttade varandra. Inte ens han, som säkert jobbat länge i banken, klarade av det och till slut var det på vippen att jag lyckats få även honom att bryta samman. Men så, plötsligt, molnen skingrades, solen tittade fram, triumfmarschen ur Aida intonerade, ett under hade skett: jag hade ett nytt bank-ID. 

Och till alla lite äldre som inte lyckas med detta vill jag säga: sy in pengarna i madrassen, sådär som Hasse Alfredsons pensionär gjorde. Men låt sen, till skillnad från honom, bli att försöka trycka in madrassen i bankfacket.

För det första är det nästan omöjligt att få komma in på ett bankkontor nu. Och för det andra finns det knappt några bankfack att hyra.