Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Det är en kvinnas yttersta dödssynd

SVT har gjort dokumentären ”Vad hände med Gina Dirawi?”, här är ett utdrag från dokumentären.
Gina Dirawi utsågs till årets julvärd i SVT 2015.Foto: EVELINA CARBORN

Vad ska jag börja orda om, Gina Dirawi eller julens matrester eller de från England beställda smällkaramellerna som aldrig kom fram?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Om Gina, tror jag, och det beror på att jag just sett en dokumentär på SvT Play med titeln ”Vad hände Gina Dirawi?”. Det har jag också undrat men det torde bero på att hon varit programledare för ”Idol” de senaste åren och det är ett program jag aldrig tagit del av. Och nu är dessutom debutromanen i faggorna, så hon har på intet vis gått upp i rök. 

Det som hände var alltså inte att hon försvann, utan att hon drabbades av ett näthat utan alla proportioner och det framför allt sedan hon blev utsedd till julvärd 2015.

Hon drabbades av ett näthat utan alla proportioner

Gina Dirawi är en av de vackraste människor jag vet. Det väcker avund. Gina Dirawi förekom under några år oavbrutet i rutan som programledare för alla de mest glamourösa tv-programmen, det väcker ännu mer avund, särskilt om man är ung och kvinna och intelligent och muslim och vacker till råga på eländet. 

Men det allra värsta var att hon skulle få bli allas vår julvärd. För att hon var vacker och ung och begåvad och muslim och kvinna, visst. Men mest av allt för att den korkade tv-chef som presenterade henne i rollen fastslog att hon hade tjatat sig till den. Detta är den yttersta dödssynden för vilken kvinna som helst: att inte vänta på att bli uppbjuden! Något mer provocerande finns inte. Och är man dessutom ung och vacker och smart och muslim leder det till livsfara, till säkerhetsvakter, till en tillvaro i skräck. 

Om ni vill göra karriär utan att stöta er med omgivningen, föreslå aldrig er själva till någon märkvärdigare uppgift och gör ni det ändå, gör det diskret och se till att ni har en någorlunda klok chef. Glöm aldrig det, kära medsystrar!

Till väsentligheterna, till mina matrester. De där sista sillsvansarna har jag langat fast det känns fel att slänga mat. Men enligt nätet är det de krämiga fiskinläggningarna som först blir otjänliga som människoföda, redan efter ett par dagar. Nu har det gått över en vecka, nu kan jag inte snål-äta av dem längre. Och inte lura dem på någon annan heller. Snart går leverpastejen samma väg och det som återstår av julskinkan kommer som vanligt att förvandlas till Hirams drömskinka innan det allra sista av den döms till soptunnan.

Detta är den yttersta dödssynden för vilken kvinna som helst: att inte vänta på att bli uppbjuden!

Smällkaramellerna, slutligen. Dem beställde jag från något som heter Fruugo på nätet i början av december, 12 stycken för 129 kronor och plötsligt tillkom 242.52 i frakt. Sammanlagt 371.52, jisses! 

Sen satte jag mig vid mitt brevinkast att invänta dyrbarheterna.

Tiden gick och en dag kom meddelandet om att ett paket var på väg till mig men först måste jag betala tull, drygt nittio spänn, nu var karamellerna uppe i över 450 kronor, nästan guld värda.

Och så äntligen, dagen före julafton, anlände paketet. Det var litet och tunt och innehöll inte en enda christmas cracker, visade det sig. I en sladdrig plastpåse låg två pyttesmå plasttomtar och ett mycket litet miniatyrleksakståg. Så snopet!

Värde? Noll och intet.

Jag har gjort några lama försök att nå någon ansvarig. Jag har misslyckats. Vad lär jag mig av detta?

Nu när jag en misstanke att det inte alls var från England mina karameller skulle komma, utan från det allt ilsknare landet i fjärran, från Kina. Men det törs man vill inte ens antyda i det här landet.