Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Det är bara de riktigt vidriga monstren vi aldrig glömmer

Det är bara de riktigt vidriga monstren som vi aldrig glömmer, skriver Cecilia Hagen. Till exempel Stalin, här med kompanjonen Nikolaj Bucharin som senare mördades i diktatorns utrensningar.
”Ingen enda en som lever i Sverige i dag kommer att åstadkomma så djupgående spår, så outplånliga sår. Det ska vi gemensamt se till, eller hur?” Foto: CAMERA PRESS/IBL

November är mycket lång och grå. Vi längtar så efter den sista.

Så börjar den klassiska bilderboken ”Johans jul” från 1947.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Till dessa än i dag giltiga ord, skrivna av Eva von Zweigbergk, har Birger Lundquist ritat en mycket lång farbror i en mycket grå regnrock. Han fryser och han håller krampaktigt fast i ett paraply på väg att slitas ur hans händer i regnet och blåsten. November i sin prydno.

Birger Lundquist? Är det någon mer än jag som minns honom? Och jag gör det bara för att jag vet att det var han som var far till Bangs dotter Ruffa. Bang? Hur många under 50 år minns henne? Och Eva von Zweigbergk? Henne blev jag påmind om när jag läste Jens Liljestrands Augustnominerade Vilhelm Moberg-biografi. De hade ett hemligt och mycket passionerat förhållande, Vilhelm och hon. Obegripligt, tänkte jag. Som kommer ihåg henne som en barsk och skrämmande uråldrig tant.

Det går fort att bli bortglömd. Allt fortare. 

 

På nyrenoverade Nationalmuseum är väggarna proppade med målningar, de trängs och skuffas med varandra, tävlar om utrymme och uppmärksamhet. Men det var inte framför Karl XII:s likfärd eller Damen med slöjan jag blev stående, utan framför två anspråkslösa, svartvita bilder, tagna av mästerfotografen Lennart Nilsson (honom minns ni!) år 1959.

Det ena fotot föreställer 41 svenskar som var allmänt kända på 1910-talet samlade på samma bild, det andra 34 svenska celebriteter från 50-talet tillsammans. Det måste ha varit rena Sisyfosarbetet att arrangera bilderna. Har själv just ägnat eoner av tid för att få fyra damer att mötas. Jag kanske har lyckats.

Fast där finns en till som i alla fall jag minns, min egen farmor. Kvinnokämpe står det.

Åter till bilderna. Och till bildtexterna där deras namn och yrken återfinns. 

 

Det är inte många av 1910-talets storheter som en genomsnittlig medelålderssvensk av i dag kommer ihåg. Arkitekten Ivar Tengbom, kanske? Ture Nerman, han som kämpade mot nazismen? Poeten Bo Bergman, han som skrev om att niga för nymånens skära? Naima Wifstrand kan någon ha råkat lägga märke till i någon av årets alla repriserade Bergmanfilmer. Men det är nog allt. Fast där finns en till som i alla fall jag minns, min egen farmor. Kvinnokämpe står det. Nu glömd till och med av sina efterträdare på posten som ordförande för Folkpartiets kvinnoförbund. 

Och hur är det med de 34 50-talsprofilerna? Olof Palme minns vi alla. Men Jarl Hjalmarson, han som ledde högern, är han bekant? Tore Wretman borde åtminstone de flesta av vår tids oräkneliga krögare känna till.

 

Det är bara några få av dem som ännu är livet. Bibi Andersson, även om hon varit sjuk i många år. Och så Per Wästberg förstås. Han var med redan då, han är med än i dag. Han kommer att överleva oss alla.

Vi över 60 kan nog känna igen nästa allihop. Men de som är yngre, vilka känner de till utöver Palme? Ingemar Johansson möjligen. Och kanske Povel Ramel. Men där tar det nog slut. 

Om det togs en liknande bild i dag? Vilka skulle få vara med? Och vilka skulle finnas kvar i det allmänna minnet om ett par decennier?

Knappt ens Leif GW Persson. 

I själva verket är det bara de riktigt vidriga monstren vi aldrig glömmer. De grymmaste. Caligula. Stalin. Hitler. 

Men ingen enda en som lever i Sverige i dag kommer att åstadkomma så djupgående spår, så outplånliga sår. Det ska vi gemensamt se till, eller hur?

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!