Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Dessa ständiga bidéer gör mig förvirrad

Det började med en absolut vedervärdig ostfralla från Starbucks på Centralen, hur det slutar vet vi inte än på ett tag.

Ett reseäventyr, en färd mark- och vattenledes till Mallorca.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Eftersom man har åtta minuter på sig att byta tåg i Hamburg, till nattåget mot Basel, och det är alltför mattsamt att ända från Stockholm behöva drabbas av panik varje gång tåget blir stående någon oplanerad stans, steg jag av i Hamburg och sen inte på Baseltåget förrän ett dygn och åtta minuter senare. Vad gör man då i 24 timmar ensam där? Man köper sig först en Stadtrundfahrt och sen en Hafenrundfahrt. Rundturen i hamnen var den mest intressanta, att på nära håll se containerfartyg som rymmer tusen sinom tusen containers bli lastade är mer än skrämmande.

Port de Soller på Mallorca. Förtjusande på alla vis. Oändligt prydligt. Kemiskt - antagligen - befriat från skräp och tiggare. Hur går det till? Man vill inte veta, men man borde vilja.

Ägnade första natten åt att försöka räkna ut varför det aldrig blev mörkt i hotellrummet trots att alla lampor var släckta. Det visade sig att sängarna var försedda med belysning underifrån. Outgrundligt raffinerat.

Hotellduschen var om möjligt lika svårbegriplig som armaturen. Fick ligga och kräla under badkarskranen några dagar innan jag knäckte duschkoden.

Snodde inte med mig den fina bomullsmorgonrocken. Köpte den. Snodde bara med mig en askkopp.

En afton segade vi oss uppför en klippväg och ut på en udde och såg solen gå ner i havet. Det sa plask när den nådde ytan, sen fräste det till och så försvann den i djupet.


Den medplockade rosenknoppen
var hela tiden på vippen att bli överkörd av en liten pittoresk spårvagn eller halvgalna proffscyklister eller upprymda unga skoterförare. Ansåg jag. Övriga medplockade var mer avslappnat inställda till detta ständiga dödshot. Jag fick finna mig i att bli betraktad som löjligt överbeskyddande.

Åt illblå glass och rostad mandelglass och glass med smak av rosor och körsbär. Drack oavbrutet cava.

Bytte så till ett hotell i Palma. Ny dusch, ny armatur. Och tre lager gardiner som alla opererades från en panel vid sängen. Ytterst intrikat, en utmaning som jag nu bemästrar. Desto mer förvirrad gör mig dessa ständiga bidéer. Den senaste är försedd med elegant lock. I min barndom hade även svenska badrum bidé. Det kändes tydligt att det var något mystiskt och laddat med dem. Så småningom användes de mest till att blötlägga strumpor och underkläder i. Nu är de utrotade. Men inte i Spanien.

Besökte i knoppens sällskap den gigantiska katedralen. Hon blev helt tagen vid åsynen av Jesus på korset. En stund lät hennes rara skånsk-stockholmska där alla r blir till l som tungomålstalande. Fruktade att hon drabbats av en tidig religiös kris. Efter en extra stor glass var hon gudskepris botad från alla mer upphetsade grubblerier, men hon fastslog att hon nog trodde lite på Gud. Ingen tänker hindra henne från detta, inte ens vi malliga ateister eller hur det nu var någon tokskalle i Svenska Dagbladet just kallat oss.

Hon har flugit hem nu, den lilla, men det har inte jag. Här är ljuvligt på de flesta sätt, det enda som får mig ur balans är när jag blir tagen för tyska. Not deutsch, väser jag. Vi är väl sådana, vi som föddes strax efter andra världskriget.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!