Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Den magra jakten på soliga nyheter

SVT:s politiska kommentator Mats Knutson under riksmötets öppnande i förra veckan.Foto: OLLE SPORRONG
KD-ledaren Ebba Busch.Foto: FREDRIK WENNERLUND / STELLA PICTURES/WENNERLUND STELLA PICTURES

Det är mycket tidig morgon och jag vaknar långsamt till ljudet från radions nyheter. ”The eyes to the right”, hör jag någon säga, och sen: ”the nose to the left” och strax därefter har jag slumrat in igen. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Nästa gång jag kommer till medvetande är den där rösten tillbaka med sina ögon till höger och sin näsa till vänster och jag börjar långsamt förstå att det inte är någon nyuppfunnen brittisk ansiktsgymnastik det handlar om utan om en brexitrelaterad omröstning i det engelska parlamentet, de är inte kloka med sina gammaldags traditioner i det där landet. Eller är detta sätt att rösta något som Boris Johnson tagit med sig från åren på Eton? Och the mouth in the middle, kanske?

Det är en alldeles särskilt gråmulen dag, regnar det inte så duggar det, termometern visar på elva grader och min inre Pollyanna tillhåller mig att vara glad för att jag inte bor i de brandhärjade trakterna kring San Francisco och att blunda hårt när jag kommer till artiklarna om att när som helst är det vi som kommer att drabbas, av klimatkatastrofen, av pandemins andra våg, av konsekvenserna av krigsmullret i östra Medelhavet, av ännu mer Trump, av högerextremismen, av novitjok, av vänsterextremismen, av gräshoppssvärmar och krig och svält och örlog och obeskrivligt elände. 

Det går inte längre att koncentrera sig på vad Mats Knutson säger.

Följaktligen blundar jag mig rätt igenom morgontidningarna och stänger av radion och beslutar att skriva något oändligt positivt och soligt och uppmuntrande, att vaska fram minsta lilla hoppgivande ljusstrimma ur nuet.

Jag vaskar och jag vaskar och jag vaskar. Med detta ganska magra resultat:

Besöksförbudet på äldreboenden slopas. Etta på listan.

Aleksej Navalnyj är på väg att tillfriskna. Snopet för Putin. 

Bill Gates hyser gott hopp om att vi ska få ett fungerande vaccin mot corona. Så småningom.

Alex Schulmans nya bok är såld till 12 länder. Innan recensionerna publicerats. Kul för honom.

 Sveriges dyraste stickling har sålts för tusentals kronor. Skoj för säljaren.

 Greta Thunbergs lillasyster har fått rollen som en ung Piaf i en musikal på Göta Lejon i vår. Hon förekommer oavbrutet i braskande helsidesannonser. Må det bli lyckosamt. 

 Mats Knutson, SVT:s politiska kommentator, har rakat skallen. Det går inte längre att koncentrera sig på vad han säger. Jag tänker inte påstå att det är roligt för varken honom eller oss, jag vill bara förmedla en iakttagelse av vikt.

 Under en coronad (coronapromenad) härförleden syntes två cirka treåringar tumla runt inuti Alicia Aycocks aluminiumskulptur The Loop på Djurgården. Det skulle knappast uppskattas av Alicia själv, men ungarna såg ut att ha skoj. 

 De vitkindade gässen har gett sig av för i år. Äntligen.

 Alltfler affärer i stan tycks panikrea. Roligt för kunderna. Men bara för dem.

 Experterna i frågeprogrammet ”Muren” har väckt aggressioner på Facebook. Skoj för oss kroniskt skadeglada.

 Alltfler refererar till Ebba Busch som Ebba Usch. Det torde kunna pigga upp en och annan.

Sen var det helt slut på det roliga.

Utöver detta:

The eyes to the right? The nose to the left?

Så låter det. Men det stavas så här: The ayes to the right, the noes to the left.

Ja-rösterna till höger, nej-rösterna till vänster. 

Det missförståndet gjorde mig på mycket gott humör. Nu gäller det att kunna glädjas åt det lilla.