Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Deckardrottningen får stöd – kanske utan ironi

Sofie Sarenbrant.Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
Agnes Lidbeck.Foto: KAJSA GÖRANSSON / NORSTEDTS

Det här med ironi är så svårbegripligt att det inte går att ens försöka förklara och möjligen kan jag vara ironisk när jag säger det. Eller i varje fall i efterhand påstå att jag var ironisk och då finns det ingen som kan hävda motsatsen för jag vet vad jag menade med det jag skrev och kunde ni inte uppfatta ironin i det så är det för att ni inte har någon känsla för subtila nyanser. Så är det.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Redan Stig Ahlgren, en sylvass skribent som fanns i min ungdom, hävdade att det borde finnas särskilda tecken att markera ironi i en text med. Det kan han ha haft rätt i. Fast har man markerat något som ironi så är det ju inte möjligt att sedan hävda att man inte alls var ironisk utan menade ordagrant det man skrev.

På sistone har jag vid flera tillfällen haft extra svårt för att förstå om det vissa artikelförfattare skrivit varit avsett att uppfattas exakt som det stod eller om det dolt sig en fnissande skojare till skribent bakom orden.

Till exempel skrev en Gunnar Sandelin i en tidning som heter Det goda samhället att detta vårt goda samhälle håller på att gå under för att unga kvinnor i motsats till unga män inte sympatiserar med SD. Nog skojar han med oss när han skriver så? Testar om vi sväljer vad som helst? Eller är jag naiv?

Sen är det allt detta som den supersmarta Agnes Lidbeck publicerat på sistone. Först skrev hon en krönika om att andras små barn kan vara störande för vuxna museibesökare. Vilket hon förstås kan ha rätt i. Men oj, vilken brandfackla detta visade sig vara. Hon fick försvara sig i varenda nu existerande medium.

Att hon tordes skriva det hon skrev, var min enda konflikträdda reflektion. Tills jag kom att läsa Andres Lokko som tyckte sig ha skymtat en viss ironi i hennes ursprungliga ordvändningar.

Just det. Försök att uppfatta en nyans eller två någon enda gång, alla ni som aldrig vill göra det och detta skriver jag helt utan ironi. Vill jag påstå.

Sen kom hon igen med brandfackla nummer två, Agnes Lidbeck. Ojoj. Hon skrev på en kultursida att hon tyckte att det var synd om deckarförfattaren Sofie Sarenbrant. ”På riktigt. Ingen ironi.”

Hon bör hedras ändå, tyckte alltså Lidbeck, för utan Sarenbrantar skulle hela bokvärlden kollapsa.

Denna Sarenbrant, som är bästsäljerska, något riktiga kultursidor inte brukar gilla, hade uttryckt sin förtvivlan över att hon inte kommit med på Bokhandlare- och förläggarföreningens årliga tio-i-topp-lista fast hon rätteligen borde ha funnits där.

Agnes Lidbeck sympatiserar alltså med denna hennes förtvivlan, trots att hon, Sarenbrant, till skillnad från finkulturella Lidbeck, räknas som tillhörande fulkulturen. Hon bör hedras ändå, tyckte alltså Lidbeck, för utan Sarenbrantar skulle hela bokvärlden kollapsa.

Man kan kanske tycka att hon verkar överkänslig, deckardrottningen, gnäller över petitesser. Men det tycker inte Lidbeck. Hon tycker att de mer finkulturella bör vara tacksamma mot och värna om de säljande fulkulturella för att de alls existerar.

Det tycker jag är vackert tänkt av Lidbeck. Men jag är inte alldeles säker på att hon verkligen inte är det allra minsta ironisk när hon skriver det. I alla fall en pytteliten smula. Hon kanske inte kan låta bli att skoja lite med oss läsare. Försöka få oss att tänka ett varv till.

Man kan helt enkelt inte vara bombsäker på något som någon enda människa skriver längre, allt är minerad mark. Och det fastslår jag härmed, helt utan ironi.