Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

De som är förmer har stenkoll på vilka som räknas dit

Joachim Berner, tidigare bland annat chefredaktör på Dagens Nyheter och Expressen, nu aktuell med memoarerna ”Den förlorade sonen”. Foto: OLA AXMAN / IBL BILDBYRÅ / IBL BILDBYRÅ
Ebba Kleberg von Sydow, journalist, programledare, influencer – född in i Göteborgs överklass. Foto: KARIN TÖRNBLOM / IBL BILDBYRÅ / IBL BILDBYRÅ
Peter Hjörne, vars familj i många år ägt Göteborgs-Posten och mediekoncernen Stampen – här tillsammans med medieprofilen Lars Weiss. Foto: LEIF GUSTAFSSON

Apropå att det är den syttende maj i morgon så tar jag tillfället i akt att fastslå att det alls icke är så att varenda norrman är en på gränsen till löjligt nationalistisk hurtbulle. Somliga är det kanske, andra inte. På samma sätt som att varenda svensk inte är en på gränsen till krist- eller sverigedemokratisk extremfeminist. Somliga är det kanske, andra inte.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Att bunta ihop folk, att dra alla över en kam, det är förstås bekvämt. Men alla cyklister är inte fullständiga dårar. Somliga är det, men de allra flesta icke alls.

Och alla som bor i trakterna av Slussen och Nytorget är inte busar, även om min morbror, han som min pappa betraktade som kommunist, brukade stå i sitt fönster och vråla ”Jävla söderbusar!” åt dem som parkerade utanför hans hus.

Och alla som bor i trakterna av Östermalm eller till och med Djursholm är inte outhärdliga, stenrika snobbar som bör omfattas med förakt. Somliga är det, men alls icke alla lever upp till den generaliserande nidbilden. Även om jag just i dag i en affär på Karlavägen hörde en äldre dam referera till en expedit som ”den lilla människan”.

Det första Annette Kullenberg sa var: ”Jag vill bara tala om att jag är mycket mer överklass än du!”

Om just detta, att personer som i somligas ögon betecknas som överklass, ofta utsätts för hån och fördomar, har jag blivit påmind flera gånger på sistone. I Dagens Nyheter skrev Josefine Hökerberg en krönika om hur nedlåtande hon oftast blivit bemött när det framkommit att hon vuxit upp på Östermalm. Inte minst på Journalisthögskolan. Och inte minst av lärarna där.

I en kommentar till krönikan citerade någon Annette Kullenberg, legendarisk journalist med bland annat böckerna ”Överklassen i Sverige” och ”Urp, sa överklassen” på sitt samvete.

En gång bjöd hon mig på afternoon tea på hotell Diplomat och det första hon sa var: ”Jag vill bara tala om att jag är mycket mer överklass än du!”. Som om jag någonsin tvivlat på det.

Nu läser jag Joachim Berners memoarer ”Den förlorade sonen”. Han var chefredaktör på Expressen år 2001 och därför kunde det vara intressant att få veta vad han hade att förtälja om den tiden. Jag har inte kommit dit än, hittills har jag bara tagit del av hans uppväxt och av början på hans raketkarriär.

Han växte upp i Göteborg bland dem som rör sig i den mycket väl avgränsade krets som betraktar sig och betraktas som förmer

Han är, som så många påpekat för honom, född med silversked i munnen. Farfar grundade ett familjeföretag som nu är hans, han växte upp i Göteborg bland dem som rör sig i den mycket väl avgränsade lilla krets som betraktar sig och betraktas som förmer, ett ord som kan fyllas med många olika sorters känslor. Hör man dit heter man ofta Hjörne eller Gyllenhammar eller så är man nära släkt. Den sfären är mycket mer närapå inavlad än dess betydligt mer omfattande motsvarighet i Stockholmstrakten. Ebba von Sydow, som torde ingå, har stenkoll på dem som räknas dit. Jag nämnde en gång för henne en person jag kände som jag var säker på ingick men fick ett högljutt fnysande till svar. (Och där lät väl jag fördomsfull.)

Om familjen Berner räknas vet jag inte heller säkert, men den borde nog göra det. Och knappt någon har väl arbetat så nära ihop med Peter Hjörne, han som ställt till det en smula med GP, som Joachim Berner. Om alla fördomar han utsatts för på grund av sin bakgrund skriver han avväpnande bitskt. Han gnäller inte, tycker inte synd om sig själv, han bara konstaterar hur det är.

Det här med att buntas ihop, dras över en kam, bli föremål för slappa fördomar.