Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

De flesta av oss är så olidligt följsamma

Kate Winslet i ”Mare of Easttown”.
Foto: HBO

Det händer att jag inte får en blund i ögonen på hela natten. Eller att jag inbillar mig att jag inte sovit alls. Fast det har jag förmodligen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Man blir tung i huvudet av sömnbrist, man blir ilsken och självömkande. Folk som snusar gott varje natt i minst sju timmar är mycket enklare att ha omkring sig än de med sömnstörningar. Det påpekade redan Julius Caesar. Påstår Shakespeare.

Nu gav jag exempel på klassisk bildning och det bör man göra då och då för sin personliga status skull. Känner man att den svajar, då är det bra med några rader i förbifarten om något antikt drama som även läsaren har en vag kunskap om.

Sömnbrist var det. Man får härda ut eller droga sig. Och man får skylla sig själv om man ligger och tittar på deckarserier i paddan precis före släckning. Som ”Mare of Easttown”. I första avsnittets sista minuter går en ensam flicka rätt ut i en skog mitt i natten. Då vet man vad som vankas, då trycker man, eller i alla fall jag, på stoppknappen, tillkallar min dotter, ber henne se slutet åt mig och sen berätta vad som hände. Jag anser att det inte är lika skrämmande för henne eftersom hon inte vet vad som föregick flickans vandring mot en förmodat blodig död. Jag kan ha fel. Fast dottern har också svårt att somna om kvällarna.

När man försöker varva ner inför läggdags är det förstås betydligt bättre att läsa något fullständigt harmlöst i stället för att ge sig hän åt tortyr och övergrepp och mord. Som husmorstips.

Det är det här med getingar. Vi är inte kompatibla. Jag har inget emot dem i grunden, men jag vet att blir jag stucken så är det inte bra. Jag har nu en spruta i mitt medicinskåp som jag bör sticka rätt i mig om så skulle ske. Därför behandlar jag dem med respekt. Och nu har jag, i enlighet med ett husmorstips, sprejat karmarna runt mina öppna fönster med en blandning av ättika och vatten. Det lär skola hålla dem ute.

Har en geting ändå lyckats ta sig in och försöker den ihärdigt men förgäves att med all sin lilla kraft borra hål på fönsterglaset, då hjälper jag den på traven. Jag slår aldrig ihjäl en geting, jag räddar den. Och varje gång den triumferande kastar sig ut misstänker jag att den tror att den på egen hand lyckats fly, den vet inte att den har mig att tacka för att den slapp avlida på min fönsterbräda. Men någon högre makt kanske ser mina ömsinta gärningar och det ger mig god karma och detta i sin tur kan leda till att jag blir en ännu mer privilegierad människa i mitt nästa liv.

Just det, jag hade ”De utvalda barnen” som godnattsaga i förra veckan, tv-dokumentären om den waldorfinspirerade Solviksskolan. Grundaren Pär Ahlbom framstår som rätt igenom förfärande i sin människosyn, sin syn på barnen, men i seriens allra sista avsnitt gör han en Cissi Wallin, tvärvänder åsiktsmässigt utan föregående varning, tycker med ens som vi vanligare människor tycker att man ska tycka. Om det verkar trovärdigt? Knappast.

De flesta av oss är så olidligt följsamma, vi ser till att hålla med de starkaste ledarna i allt. Vi tror att vi tycker som de gör eftersom vi vet att det är farligt för oss inte fullt så starka att hysa andra åsikter offentligt. Denna vår begripliga feghet leder till masspsykoser, till häxprocesser.

Och ligger man och grubblar över sådant inpå småtimmarna, då får man garanterat problem med sömnen.