Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Därför tar det tre timmar att ta sig ut i verkligheten

”Man måste ta vara på den dyrbara tid man fått sig tilldelad” skriver Cecilia Hagen.Foto: Colourbox

Dagarna passerar i blixtens hastighet, swish swosh så har ännu en månad eller två avverkats. Men samtidigt går allt man gör oändligt mycket långsammare än tidigare.

Hur går det ihop? Jag tror det är en fråga för antingen ”Allvarligt talat” eller ”Filosofiska rummet”, bägge utomordentliga program i radions P1, min eviga bakgrundsmusik.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Förr löd svaret på frågan ”Hur lång tid tar det från det att du vaknar till dess att du sitter i ditt klassrum?”: ”Sju minuter om jag tvättar mig!”

Nu lyder svaret på frågan ”Hur lång tid tar det från det att du vaknar till dess att du börjar fundera på att vandra ut i verkligheten?”: ”Minst tre timmar, ibland en evighet!”

I Merete Mazzarellas sympatiska nya bok ”Den försiktiga resenären” hittade jag alldeles nyss meningen: ”När jag vaknar brukar tanken fara runt, runt, och leta efter anledningar till oro.”

Med raska steg ilar jag mot stadskärnan bara för att oavbrutet bli om-ilad av alla andra

Just det. Så är det. Så onödigt. Och tid tar det. Varenda morgon hittar tanken sådana anledningar och då dröjer det innan man lyckas förmå sig att stiga upp.

Säg att man/jag är på benen klockan åtta i genomsnitt. Att det tar mig en kvart att tömma diskmaskinen och laga frukosten, att det tar mig en och en halv timme att äta frukosten och lyssna på nyheterna i radion och läsa mina morgontidningar och lösa ett morgonkorsord, då är klockan kvart i tio när det är dags att bädda och duscha och ta på mig kläder och ta av några av dem igen för att jag glömde varma underställ och sen sminka mig något lite och sätta på en tvättmaskin och kika i Facebook och wordfeuda och gå ut med de sopor jag glömde att gå ut med i går och ringa till någon och betala en räkning kanske och nu är klockan elva och är jag då på gott humör kanske jag paltar på mig kängor och mössa och kappa och går ut genom dörren och in genom den igen för att jag glömde mobilen och då går tjuvlarmet i gång, javisst ja, det borde jag ha stängt av och sen ut genom dörren igen och nu är jag på g.

Med raska steg ilar jag mot stadskärnan bara för att oavbrutet bli om-ilad av alla andra och det stör mig ofantligt. När jag så småningom är hemma igen tittar jag bums efter i stegräknaren hur långt jag gått och då visar det sig att det jag trodde var 12 000 steg bara påstås ha varit 4 300.  

Är jag inte på topphumör och det är så här års, då kan det hända att jag tillåter mig att skolka från promenerandet. Då kastar jag några oengagerade blickar på det som borde strykas och vattnas och lagas och besvaras innan jag sjunker ner i någon alltför bekväm fåtölj och ger mig hän åt den aktuella litteraturen.

Man måste ta vara på den dyrbara tid man fått sig tilldelad. Fast hur gör man?

Och så går solen ner och så var det med den ganska trista dagen, vart tog den vägen? Innan jag lätt stönande av ryggont reser mig ur fåtöljen drabbar allt-viktigt-jag-borde-ha-gjort-istället-ångesten med full kraft och att tygla den är en nära nog övermäktig uppgift.

Kvällsproceduren är ungefär lika utdragen som morgonproceduren. I den ingår ofta ett par avsnitt av någon tv-serie, ”The Ted Bundy Tapes” till exempel, alla fyra avsnitt på en gång och sen går det inte att somna.

Man måste ta vara på den dyrbara tid man fått sig tilldelad. Använda den på allra bästa sätt. Vårda sig om varje sekund man beskurits av ett givmilt men omutligt öde.

Fast hur gör man? Även detta ämnar jag fråga ”Allvarligt talat” eller ”Filosofiska rummet”.