Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Därför blev jag förälskad i David Attenborough

Sir David Attenborough fotograferad på Island.Foto: ALEX BOARD / AP TT NYHETSBYRÅN

Vi träffades i den i övrigt tomma baren en halv trappa upp på hotell Diplomat i Stockholm. Han var lite gossaktigt rufsig i håret, hade såar med glitter i blick och en pingvinmönstrad slips om halsen. Och så rösten därtill, rösten vi alla är bekanta med. Jag blev omedelbart förälskad.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

David Attenborough. Tänk att jag har fått ha honom alldeles för mig själv. Men det var ett tag sen. Det var onsdagen den 5 september 1984 och han var då 58 år gammal.

Om jag skriver att jag minns vårt möte som i går, är det i stort sett alldeles sant. Om jag säger att jag fortfarande kan få en viss hjärtklappning så fort han nämns, är även det i stort sett alldeles sant.

Han var hyperaktuell då, för 36 år sen, med ”Den levande planeten”, han har varit hyperaktuell och hyperproduktiv sen dess. Då hade han redan åkt sex varv runt jorden, gjort otaliga filmer från världens mest otillgängliga skrymslen, traskat kring i de allra som glödhetaste öknar och halkat runt på de isigaste glaciärer. Man hade kunnat misstänka att han började bli mätt på resandet och utforskandet, men icke alls. Han hade bara börjat, han har bara fortsatt.

Vartenda ord och varenda detalj i sina filmer har han skrivit ned i förväg, berättade han. Har han lagt in en flygande orm i sitt manus, ser han till att en sådan finns med i det färdiga programmet. Blir han tvungen låter han fånga en sådan orm, klättrar upp med den i ett träd, lägger den längst ut på en gren och skär bort alla grenar i närheten så att den måste slänga sig rätt ut i luften. Sen filmar han. Men han anser inte alls att det är ohederligt fusk, han vill visa ett intressant biologiskt fenomen och då gör han det.

Vad är det då som gör honom så attraktiv? Att han är så typiskt brittiskt, hävdade jag då, för längesen. Att han besatt en självklar och naturlig artighet som fick en därpå svältfödd svenska att omedelbart smälta.

Fast nu vet jag inte längre hur jag ska beskriva detta hans sätt att vara. Den förment naturliga artigheten kanske bara kan förvärvas om man fostras av stenhårda nannies de första fyra åren i livet och därefter skickas till en fysiskt och psykiskt råkall internatskola för vidare dressyr. Och även om David Attenborough inte har gått på internat, så har han i alla fall fostrats och härdats i det då rätt tuffa engelska skolsystemet där alla gossar var tvungna att bära kortbyxor om det så var minusgrader och deras knän stötte i ljusblått.

Eller så ligger trevligheten helt enkelt i generna hos vissa britter.

Nu ska ni inte tro att min förälskelse i den nu levande legenden ledde till så mycket som en puss på kinden, ack, den lyckan skulle inte vederfaras mig. Han tömde väl sitt glas öl och jag mitt glas vatten – är det arbetstid så är det – och sen sa vi good bye och så var det med den saken. Men min beundran, som jag delar med så många, består.

Han är 94 år nu och den film som betecknas som hans testamente, ”A life on our planet”, har just haft premiär. Det sägs vara en film som ingen kan se utan att drabbas av förtvivlan över vad vi ställt till med. Men, sägs det också, han lämnar oss ändå inte helt utan hopp. Så oavsett precis allt annat, nu är det vår främsta uppgift att göra vårt yttersta för att försöka rädda vad som räddas kan. Det är inte bara något som en 94-årig David och en 17-årig Greta yrar om.

 

LÄS MER: Cecilia Hagen: Det var nog ändå tur att Mona Sahlin inte blev statsminister 

LÄS MER: Greta Thunberg: ”Jag har alltid varit annorlunda” 

LÄS MER: Johan Rockström: SD borde ha klimatet som sin viktigaste fråga