Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Där inne fick jag min första ordentliga kyss

Polisen misstänker att branden i Sigtuna är anlagd.
Foto: CHRISTINE OLSSON / TT NYHETSBYRÅN
Sigtunastiftelsens Humanistiska Läroverk var ”ungefär som Hogwarths”, skriver Cecilia Hagen som tillbringade sju skolår på internatet där bland andra Olof Palme och kungen också gått.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN

Ni såg det kanske i tv-nyheterna i måndagsmorse, såg hur byggnaden som härbärgerade min gamla skolas gymnastiksal stod i ljusan låga?

Därinne har mycket utspelat sig som varit av vikt i mitt liv.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Att just denna brasa fick så jämförelsevis stort utrymme i medierna i tider då skolbränder är legio, det beror på att den inträffade på en internatskola och sådana finns det inte många av i Sverige.

Sigtunastiftelsens Humanistiska Läroverk, så hette internatet när jag tillbringade sju av min uppväxts allra viktigaste år där. Men hur var det? brukar folk fråga och se på mig med oro i blick.

Ungefär som på Hogwarths, svarar jag numera, även om alla, såväl elever som lärare, var mugglare. I varje fall tror jag att det var så, men en och annan kan ha haft magiska egenskaper.

De flesta som gick där hade sina föräldrar utomlands, de arbetade inom UD eller SKF eller liknande, och deras ungars höga skolavgifter betalade staten eller näringslivet. Det fanns även elever som hade sina föräldrar i Sverige, men då bodde de långt ifrån hyfsade skolor, ofta på herrgårdar eller slott och hade gott om pengar. Och så fanns det en handfull frielever, särskilt begåvade ungdomar från den svenska landsbygden som gick där gratis. Och så Olof Palme och kungen förstås, dem höll jag på att glömma.

Varför de utomlandsboende föräldrarna skickade hem sina barn istället för att låta dem gå i lokala skolor? För att det ansågs att de svenska skolorna var i särklass. Detta utspelade sig alltså för mycket länge sen. Sen dess har i stort sett allt förändrats.

Själv fick jag min första ordentliga kyss en sen kväll bakom teaterscenens ridå.

På min tid, det vill säga för mer än femtio år sedan, fick vi bara besöka Stockholm någon enstaka gång per termin. Vi levde i vår egen, tidsmässigt mycket inrutade, bubbla. Möjligen är det därför jag haft så förhållandevis lätt för att uthärda den nu rådande tillvaron.

Gymnastiksalen, som på senare år tjänstgjort som aula, inrymde utöver den jättelika salen med ribbstolar längs väggarna, plintar och bockar i hörnen och en teaterscen i ena kortändan, även träslöjden - endast för gossar – och diverse omklädningsrum 

I själva salen spelades handbollsmatcher och uppfördes skolpjäser och skrevs skrivningar och där avåt fjärde ringarna sin studentmiddag. Bland mycket annat.

Ett par gånger per termin utspelade sig något som hette lekafton i lokalerna. Under en lekafton dansades diverse folkdanser, hambo, schottis, polka, samt ”Tre små gummor skulle ut och gå…”, ”Vi äro musikanter allt ifrån Skaraborg” och annat fioliolejande. Allt avslutades med polonäsen och hur den avlöpte kunde ha betydelse för ens mer romantiska tillvaro under veckor framöver. Den man blev uppbjuden till polonäsen av kunde tänkas följa en hem till elevhemsdörren efteråt. Och utdela en puss på kinden. Eller rent av munnen. Och sen hade man något att tala med sina rumskamrater om. 

Själv fick jag min första ordentliga kyss en sen kväll bakom teaterscenens ridå. De flesta kommer inte ihåg när och var och med vem detta skedde, men för mig var det uppenbarlige så omvälvande att jag minns det som i går. 

De flesta av er som såg det där sorgliga nyhetsinslaget i måndagsmorse torde inte bry er ett skvatt, men för mig var det en historisk, oförglömlig, oersättlig byggnad som gick upp i rök.