Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Coronastressen gör mig fullkomligt förvirrad

Följ det senaste om coronaviruset i Expressen TV.
Tunnelbanan i Stockholm.

”Älska vaginan!” står det med jättelika vita reklambokstäver längs bussens långsida och när jag kliver ombord noterar jag att chauffören, som torde komma från ett land med en helt annan moraluppfattning än vår, ser ut som om han utsatts för ett övergrepp av grövsta slag.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Om nu inte detta var en ren projektion från min sida, det kanske är jag som är långt mer pryd än jag någonsin skulle vilja tillstå.

Jag sätter mig längst bak i bussen och varje gång någon nalkas den tomma platsen bredvid mig hostar jag ljudligt. Jag håller därigenom alla coronasnoriga medresenärer på avstånd hela vägen fram till T-centralen.

I rulltrappan ner till tunnelbanan vrider jag huvudet så långt åt sidan det bara går, i väg från den säkert infekterade horden som rullar upp för trappan intill. Ingen har tillåtit sig att bejaka lusten att bära skyddsmask. En har varit modig nog att linda halsduken tätt runt näsa och mun.

På väg ut i det fria igen trycker jag min färdbiljett i rutan som ska öppna spärren, jag trycker och jag trycker men inget händer och alldeles för tätt bakom mig har en otåligt muttrande kö bildats. Jag rodnar djupt när jag inser hur bortgjord jag är, hur virrig jag verkar, ut genom spärren behövs ingen biljett, där är det bara att gå rätt på.

När jag sen ska betala för mina normala förnödenheter och mina löjligt många flaskor handsprit i mataffärens kassa, hittar jag inte mitt plastkort. Jag häller ut väskans hela innehåll framför den luttrade kassörskan, rotar upphetsat runt bland prylarna, inget kort, vad ska jag ta mig till? Då pekar kassörskan på min ena viftande näve, där är det, jag håller kortet i handen och har tydligen gjort det hela tiden.

Nu är jag fullkomligt förvirrad, jag är i riskzonen, alldeles snart ska jag dö.

Väl hemma upptäcker jag att jag i pur coronastress glömt köpa saffran till risotton fast det var viktigast av allt på listan och nu har min dörrnyckel kommit bort också, jag hade den alldeles nyss, utan den hade jag inte kommit in, var har jag gjort av den? Då ringer det på dörren, det är grannen: ”Nyckeln satt kvar i låset”, upplyser han mig vänligt.

Sjunker ner i läsfåtöljen, blundar länge, känner efter: har jag blivit helt galen sen i går, då var jag hur alert som helst, nu är jag fullkomligt förvirrad, jag är i riskzonen, alldeles snart ska jag dö. 

Öppnar motvilligt ögonen och får syn på ett exemplar av tidningen Fokus som jag råkat prenumerera på fast jag tröttnat på den för länge sen. På omslaget står, i tydliga rubrikbokstäver, ordet jökunge. Jökunge! Kan ingen någonting längre, på ett omslag till råga på allt, så ohyggligt genant!

Nu blir jag riktigt uppiggad, rent bubblande skadeglad. Visar hånskrattande det groteska stavfelet för brorsonen som tittat förbi. ”De har inte alls stavat fel”, säger han, ”det ska stå jökunge, jök är en förkortning av januariöverenskommelsen, visste du inte det?”

Vad är det som hänt med mig, jag hänger inte med längre, är allt det den stigande coronaskräckens fel?

Jag har i alla fall inga aktier i dessa tider av extrema rörelser på börsen, försöker jag trösta mig och det förmodligen mot bättre vetande.

Till slut ger jag upp, kastar ett sista oroligt öga mot Guldbron när den passerar platsen där Vasa sjönk, rattar in Kalle Linds lindrande Snedtänkt på radion och kryper djupt ner under täcket på obestämd tid.

Därför skiljer sig siffrorna från land till land.