Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Cecilia Hagen: Två svanbarn låg och dog hemma hos mig

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det var en gång en liten tant som hade en gräsand i sin vård. Hon älskade anden över allt annat, men insåg att den kanske kunde behöva leva ett annat liv, ett liv utanför hennes lilla etta på Söder, ett fritt och stolt liv bland gelikar.
Alltså tog hon en dag sin and under armen samt 7:an till Skansen - detta hände sig på den tiden då inga bussar fanns, då man bara kunde färdas genom stan med den så kallade lådan om man inte hade bil.
Väl framme hänvisades hon till en liten stuga där fyra djurskötare satt och spelade kort under sin fikarast och bredvid dem satt en liten prya som jag kände.
Djurskötarna lovade den lilla tanten att se till att hennes gräsand fick ett härligt liv i en av fågelsjöarna men i det ögonblick hon gick ut genom stugdörren vred de nacken av hennes älskling och slängde honom i den öppna spisen.

Några dagar
senare kom hon tillbaka. Hon hade ångrat sig. Hon kunde inte leva utan sin gräsand, hon ville ha honom tillbaka. Då tog en djurskötare henne ömt under armen, vandrade med henne till närmaste fågelsjö, pekade ut över vattenytan mot ett fridsamt, i fjärran simmande andpar och sa: "Där är han med sin lilla hona, Inte vill du väl ta ifrån honom detta?" Och det ville hon förstås inte.

I måndagsmorse fick vi syn på en väldig, brungrå fågel som spankulerade omkring på grannens tomt. En grågosse, en Akka, trodde jag först men insåg efter en stund att det var en stor svanunge.
På eftermiddagen hade den vankat över till min gräsplätt. Och lagt sig ner. Jag började fundera över varför den inte gick sin väg och var den kunde ha gjort av sin mor och far, för trots att den var mycket stor såg den inte riktigt fullfjädrad ut.
Långsamt gick det sen upp för mig att den hamnat helt fel, att den inte kunde ta sig ifrån min tomt själv, startsträckan var för kort, och att även om jag lyckades sjasa ut den på vägen så var det för långt till vattnet för den.
Nästa morgon var den fortfarande kvar. Ringde Skansen och bad om assistans. Skansen hänvisade till viltjouren, viltjouren hänvisade till Djurgårdsförvaltningens naturvårdare, denne var onåbar, talade med viltjouren igen och sen, äntligen, fick jag kontakt med Tobbe från Storstockholms vilt & skadedjursgrupp.
Det har blåst hårt, sa Tobbe, den har blåst in till dig vid en landning. Har du gett den bröd? Det hade jag inte.

Jag ilade ner till gården att mata min svältande unge. Då visade den sig vara två. En låg bakom grannens lekstuga, en vid planket hos mig.
Jag strödde kilovis med bröd kring bägge, ingen åt minsta smula.
Bägge verkade uppgivna, bägge var enorma. Två gigantiska svanbarn låg och dog hos mig, två döende svanar sjungande sin svanesång, och inget hade jag lyckats göra åt saken.
Det blev mörkt och det blev kväll och jag var tvungen att lämna hemmet ett par timmar. Då ringer Tobbe igen.
Det är fixat, sa han. De var mycket hungriga, men oskadda. Vi tog dem i bilen till den lilla bron och släppte ner dem i vattnet. Deras föräldrar låg och väntade på dem där.
Happy end och glädjetårar. Tobbe är min hjälte nu.
Ändå drog jag mig plötsligt till minnes historien om den lilla tanten och hennes gräsand.

Apropå inget alls,
de skojiga filmsnuttarna på nätet om Sarah Palin blir bara fler. Men varför inte kika på den här som nått ända till New York Times hemsida:
http://themedium.blogs.nytimes.com/2008/10/23/two-new-palin-parody-videos-which-is-best/#comments
Det är alltså den med de två förmenta ryssarna och hjärnan bakom är svenska och heter Astri von Arbin Ahlander.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!