Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Cecilia Hagen: Nora Ephron, skulle hon vara död? Det har jag svårt att tro.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Just som jag ska slå mig ner vid datorn för att skriva en lagom solig "nu går jag på semester"-krönika tycker jag att de på radion säger att Nora Ephron är död men det kan väl inte vara möjligt?

Hon sitter förstås i någon fantastisk våning på Manhattan och sliter med ett manus till ytterligare en extra smart och spirituell romantisk komedi. Såvida hon inte just nu stuckit emellan med ännu en smittande rolig och smärtsamt insiktsfull bok om hur halvkul det är att bli gammal.


Nora Ephron. Som alla verkar vara lite rädda för, som kanske inte är fullt så angenäm och uppiggande att träffa i verkligheten som i skrift.Skulle hon vara död? Det har jag svårt att tro.

Vår bekantskap började i höjd med att hon skrev "Vägen från mannens hjärta" eller "Heartburn" som den hette på engelska. Den kom 1983 och hon låg i skilsmässa och jag var på väg att göra detsamma.


 

 

 

Boken handlade om hennes äktenskap med Watergateavslöjaren Carl Bernstein, om hur han bedrog henne med en brittisk diplomatfru i Washington och om hur hon själv, Nora, bakade en delikat key-lime paj och tryckte den rätt i nyllet på honom när hon hade dem alla på middag.

Receptet fanns i boken. Jag bakade pajen. Men jag mosade aldrig in den i fejset på någon otrogen make. Det var den alldeles för god för.

 

Alltihop blev film, på svenska hette den "I lust och nöd" och det var Meryl Streep som spelade Nora.

 

Sedan dess har jag slaviskt följt allt hon gjort. Haft henne som förebild. Sett mig själv som en Nora Ephron-epigon, fullt medveten om det omöjliga i ambitionen att efterlikna henne.

 

Mest känd är hon för sina filmmanus. Allra mest för "Harry mötte Sally", filmen där Sally/Meg Ryan sitter på en restaurang med Harry/Billy Crystal och högljutt demonstrerar hur en kvinna kan låta när hon fejkar orgasm. Och en äldre dam vid ett grannbord vinkar till sig servitrisen och ber att få beställa samma sak som Sally just ätit.

 

En film att se om och om igen. För att inte tala om "Sömnlös i Seattle". Den regisserade hon dessutom och där hade vi Meg Ryan än en gång. Som väl i verkliga livet inte heller är en kvinna som låter sig hanteras hursomhelst. Minns ni Parkinson-intervjun? Där lärde han sig en läxa.

"You´ve got mail" är ytterligare en oförglömligt härlig Meg Ryan-film med manus och regi Nora Ephron. Se den i kväll!

Hon sticker emellan med en och annan bok och 2006 kom "I feel bad about my neck". Där var det hon som tog efter mig, min första bok i genren kom 1994. Att Nora kan läsa svenska är det ingen som tidigare avslöjat.


I vilket fall gjorde detta att jag fick "blurba" på den svenska översättningen, "Jag gillar inte min hals". På omslaget citeras jag sägande "En riktigt härlig, rolig, stundom mycket allvarsam bok". Nora Ephron hade aldrig släppt ifrån sig en så slapp formulering.


 

 

 

Vi har aldrig träffats, Nora och jag. Men jag har alltid haft på känn att någon gång ska jag lyckas fixa till en intervju med henne och än har jag inte gett upp hoppet.

Lite nervös kommer jag att vara. Hon har ju ett rykte om sig att inte vara särskilt insmickrande, för att ta till en underdrift. Men då biter jag ihop och inser att bakom den där överlägsna attityden och innanför det oavlåtligt smart-humoristiska skalet döljer sig en sårbar människa som antagligen är omöjlig att lära känna men som mer än de flesta är värd att jag försöker. Skulle hon vara död? Det måste vara ett missförstånd.