Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Cecilia Hagen: Jag ville inte yttra mig förrän jag läst recensionerna

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det går en trevlig liten stig längs insidan av Isbladskärret på Djurgården.
Den börjar mellan Thielska Galleriet och Manillaskolan kan man säga, snett emot Wallenbergs Täcka Udden - Otäcka Udden sa alltid min rebelliska moster - och mynnar bortom kärret vid Djurgårdsbrunnskanalen.
Antingen förstår ni ungefär var den snirklar sig eller så gör ni det inte och det spelar ingen större roll. Vad jag ville berätta var att den här stigen har fått ett namn, ett namn som täljts i trä på två äreportar, en har satts upp i stigens början och en i stigens slut. På dem står det "Kronprinsessan Victorias och prins Daniels kärleksstig". Och dessa träskyltar är sponsrade av Världsnaturfonden vars symbol också finns ristad i trät.
Uppriktigt sagt. Eller: vad är detta? Och vad är det som gör att jag tycker att det är så urbota fånigt och ska vuxna människor hålla på med sådant här och ska en Världsnaturfond ägna tankemöda och en och annan krona åt något liknande och hur kommer man alls på idén? Betraktar de kanske kungligheter som en utrotningshotad djurart?
Jag försökte ta ett foto av de här träsniderierna med min iPhone, min outgrundliga tjänstemobil. Första gången var den lilla kameran ur funktion, andra gången var det motljus så texten, som bara är skuren i trät, inte målad, var omöjlig att läsa på fotot.
Ni får gå dit och läsa själva, om ni vill. Och bli djupt rörda och gripna. Eller rodna och fnittra av genans. Jag undrar om paret invigningstraskat stigen. Om de alls gått där någonsin. Ska de göra det, eller ska ni göra det, glöm inte broddarna!

Var på ett hejdundrande Amelia Adamo-kalas i måndags. Hennes tidning M firade 5-årsjubileum och nu var halva Grand Hôtel inhyrt, både Spegelsalen och Vinterträdgården, och där vimlade vi omkring, alla vi kvinnor "post peak". Vi som passerat höjdpunkten har jag lärt mig att det betyder. Men det är ett uttryck vi raskt ska glömma. Det var därför vi var där, för att stödja och trösta varandra för att vi inte längre står på topp rent fysiskt. Psykiskt har vi aldrig varit raskare.
Babben Larsson var en av dem som var inkallade för att muntra upp oss. Finns det någon enda människa som fortfarande tror att Babben Larsson är en sån där hähähäande tvångskomiker så vill jag verkligen fastslå motsatsen här och nu och med eftertryck. Hon är fantastiskt rolig med intelligens och djup och värme och empati och vitriol.
Apropå broddar så frågade hon församlingen hur många av oss som stått på öronen hittills i vinter. Nittiofem procent räckte upp handen. Inte jag, för jag har städse mina pliggförsedda doningar på hälarna, även inomhus för säkerhets skull.
Hon sa också att kultur är kul om man har tur. Själv har jag just kultiverat mig genom att gå på Dramaten och se Maria Bloms "Under hallonbusken". Jag var klarvaken föreställningen igenom och det är man sällan på teatern. När jag efteråt fick frågan vad jag tyckte svarade jag att jag nog var mycket positiv, men att jag inte ville yttra mig förrän jag läst recensionerna, man vill ju inte gärna tappa ansiktet och tycka helt fel, det är så lätt hänt.

Nu var alla nöjda utom Dagens Nyheter och då är det som det ska.
På lördag tänker ni förstås titta på tv-serien "Downton Abbey", härligaste brittporr, den har jag redan tidigare gjort reklam för.
"Post peak" eller ej, kan man bli blott hälften så njutningsfullt bitande sardonisk som Maggie Smith med åren, då är livet värt att leva ett bra tag till.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!