Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Cecilia Hagen: Jag tycker att Dramatenchefen ska tänka ut en föreställning där Lill-Babs gör huvudrollen

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Lill-Babs har aldrig varit på Dramaten.

Hon berättade det i tv-programmet "Stjärnorna på slottet" och det lät på henne som om detta var något hon skämdes för, något hon knappt förmådde erkänna, något som gjorde henne till en sämre människa än alla dem som regelbundet kutar där.

Hur kommer det sig att hon tycker så? Vem har ingett henne den känslan? Inbillar hon sig att det bara är någon sorts snorkig självutnämnd kulturelit som besöker lokalerna, att det är överklassens särskilda hemvist och är man från Järvsö så är man det? Och har hon fått för sig att det som där bjuds är något hon därför inte skulle uppskatta?

Det lät så. Och jag vägrar att tro att hon bara koketterade.

 

Jag ser att Marie-Louise Ekman, teaterchefen, har ett problem här, ett stort problem. Och jag tycker därför att hon ska ta och locka till sig Lill-Babs, bjuda henne på en räkmacka och ett glas vitt vin i marmorfoajén - som egentligen inte är mer skrämmande än Oscarsteaterns interiörer eller insidan av vilken teater som helst - och sen få henne att se till exempel Melinda Kinnaman i "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" eller Lena Endre i "Cheri". Efter det tror jag att Lill-Babs kommer att tycka att det är helt möjligt att gå till Dramaten när andan faller på, även om, och det ska ingen hyckla med, många uppsättningar är in i döden tråkiga och omöjliga att begripa.

Jag tycker förresten att hon, den fantastiska Marie-Louise Ekman, ska tänka ut någon föreställning till Stora scenen där Lill-Babs gör huvudrollen. Jag kommer. Vi kommer alla.

Hon är förstås minst lika fantastisk som Dramatenchefen, Lill-Babs. Och jag tror att de skulle ha stort utbyte av varandra. De kanske känner varandra redan, vem vet, Sverige är så litet.

 

Jag ringde henne ett par gånger häromdagen. "Barbro", liksom mummelbrummande hon i luren varje gång hon svarade. Än var hon i den ena butiken, än framför köttdisken i den andra. "Det är så mycket folk här, jag kan inte tala, ring mig i morgon bitti, jag ska ha middag i kväll!" brummade hon på. Och jag såg henne framför mig, insvept i sjalar. Hon brukar vara det. Noterar mitt knivskarpa journalistöga henne på stan någon enstaka gång, då märker jag att jag nog är ensam om att se vem som döljer sig innanför tygmassorna. Jag antar att hon med decennierna utvecklat ett nästan vattentätt sätt att undvika att bli igenkänd när hon inte vill bli det.

Hennes medstjärnor på slottet verkade helt intagna av henne, fascinerade och rörda av vad hon sa och hur hon sa det. Det blev vi tittare också. Som hon har försörjt! Som hon har knegat på! Och som hon trots allt - joo, faktiskt - tycks ha blivit förminskad och sedd över axeln fast hon inte formulerade det på det viset själv. Hon gnäller nog aldrig.

Det var så att man satt och identifierade sig lite, att bli tagen på lagom allvar på ett icke-märkvärdigt vis, det är något som familjeförsörjande kvinnor som nu är över sextio sällan lyckats med. Vill jag bara helt blygsamt eller snarare en smula självöverskattande självcentrerat självömkande påpeka. Girl power eller inte.

 

Jag ringde aldrig tillbaka till Lill-Babs denna vända, det kom annat i vägen men henne kan man alltid ha anledning att återkomma till. Det var främst det där om Dramaten jag hade velat dryfta med henne. Om att hon inte har någon anledning i världen att någonsin känna sig nedtryckt av någon eller något.

Lät det här pompöst? Klarar hon sig utmärkt utan mitt stöd och mina förment goda råd?

Jag vet. Men ändå.

Lill-Babs bums till Stora scenen alltså, kära teaterdirektören! Du kommer i efterhand att skicka mig dussintals rosor som tack för tipset.