Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Bodil Malmsten: "Jag får ofta be folk om ursäkt"

Mångsysslare. Bodil Malmsten är mest känd för sitt långa och uppskattade författarskap, men nu har hon också axlat rollen som regissör för sin egna pjäs "Nakna damer på nedre botten mittemot" som i dagarna har premiär på Stockholms stadsteater. Foto: Cornelia Nordström

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

FAKTA

Det här är Bodil Malmsten


Ålder: 63 år.
Familj: Ja, och den har många medlemmar.
Bor: Vid franska Atlantkusten.
Uppvuxen i: Bjärme i Jämtland de första elva åren, sen Stockholm.
Mamma var: Hushållerska.
Pappa var: Agronom. 
Utbildning: Konstakademien.
Karriär: ”Karriär? Det är ett främmande ord för mig.”
Har skrivit: En mängd mycket uppskattade böcker av olika slag. 
Aktuell för: Har medregisserat, medscenograferat och skrivit ”Nakna damer på nedre botten mittemot”, premiär i onsdags på Stockholms stadsteater.
Goda egenskaper: ”Jag är ganska tålig och uthållig”.
Sämre egenskaper: ”Jag går för fort fram, får be väldigt mycket om ursäkt.”
Gör vågen för: Riktigt god litteratur.
Sågar: ”Jag mer förvånas över än sågar den totala masspsykosen kring Melodifestivalen.”
Motto: Misslyckas bättre! (Beckett)


Topplistan


Bodils sex favoritpersoner (enstaka och sammantagna)

Hela den tekniska personalen på Klarascenen,
Stockholms stadsteater.

David Cronenberg för att han har regisserat Eastern Promises.

Thomas Bernhard för att han är vår tids störste författare.

Imre Kertész för att han är vår tids störste nu levande författare.

Marguerite Duras för att hon var och förblir Marguerite Duras.

Tom Waits för att han gjort så märkvärdig musik.

Bodil Malmsten, nu har du skrivit en pjäs igen och nu rusar alla vi jämnåriga kvinnliga skribenter till och vill intervjua dig igen. Varför gör vi alltid det, tror du?
– Jag har skrivit om vår generation som den som fick allt men inte lämnade något vidare, som behöll alltihop. Men jag kan ändå känna en viss stolthet över oss.
– Vi har en hel del gemensamt, vi har sett en del, vi har varit med om 60-talet. Och jag beskriver alltid det här, talar om det vi upplevt.

Jag för min del tror att vi vill vara som du och därför försöker vi oavbrutet komma underfund med hur vi ska bära oss åt för att lyckas med det.
– Och jag tror att mycket beror på den där lilla glamourfaktorn, på att jag sålde min lägenhet, packade bilen och stack, från Sverige till Frankrike och Finistére.
– Och jag tror också att vi som skriver, vi har det gemensamt att vi inte är ute för att flamsa, men vill leverera det vi skriver lätt. Vi läser allvarliga böcker, ser allvarliga pjäser och filmer, tycker allvarliga saker, men vi vill inte tynga ner våra besked om detta, inte tynga ner publiken. Och det är inte lättare att skriva enkelt och begripligt än tvärtom.

Utöver allt detta tror jag nog att vi, eller i alla fall jag, med jämna mellanrum vill titta efter om det inte äntligen börjar synas på dig att du passerat de femtio. Vilket det alltså inte gör.
– Det är genetiskt. Jag har en syster som är ett år yngre än jag och hon kan fortfarande ha bikini. Vår mamma ser ut som 60 fast hon är 85. Jag har haft tur på det viset.

Vi läser varenda rad du skriver och du håller oss verkligen sysselsatta. Du ger ut böcker på löpande band, du sätter upp pjäser och nu har du regisserat också. Räcker det inte med allt det andra?
– Jag försatte mig i den här situationen dels för att jag ville det, jag har prövat regi förut men först nu känner jag att jag är mogen för det.
– Men jag tog också på mig regiuppdraget för att jag ville vara ett långt tag i Stockholm, hos mitt barnbarn, som är världens finaste person, som jag hela tiden vill bita i och känna på. Att bli mormor är, som alla säger, fantastiskt. Man får del av allt det som är bra med ett litet barn.
– Halva min motivering att göra detta arbete vara alltså rent personlig, men sen fick den lilla familjen jobb i New York och det var lite snopet.

Du har inte bara skrivit och regisserat pjäsen, du har varit med och gjort scenografin också. Nu fattas det bara att du tar steget upp på scenen.
– Där har jag redan varit, för länge sen i en föreställning som gick mycket bra på Plaza när Plaza fanns, den hette ”På nåd och onåd”. Jag trodde att det skulle vara så bra att jobba på kvällarna, då kunde jag ägna mig åt att skriva hela dagarna.
– Sen visade det sig att jag vaknade varje morgon med en stor sten i magen, snart skulle jag behöva gå och ställa mig på scenen igen, jag tyckte det var vidrigt. Jag tänker inte göra om det.

Din aktuella pjäs heter ”Nakna damer på nedre botten mittemot”. Fast är det en pjäs?
– Den har samma form som min förra, ”Tryck stjärna”. Det är fem olika personer på scen, vi får höra dem berätta om sina öden. Det är fem personer som alla hanterar sitt elände på ett likartat sätt, som absolut inte tar på sig någon offerroll.

Och de här fem karaktärerna är olika bitar av dig, kan jag tro.
– Ja, det blir ju så. Att påstå något annat vore att ljuga.

Konstnären som hela tiden har en tavla han måste göra färdig, till exempel. Vad har ni gemensamt?
– Man offrar väsentliga delar av livet för att man alltid har den där tavlan – eller boken – man måste arbeta med. De andras liv blir till något lite perifert. Det är hemskt. Men jag har levt med människor som förstått mig, som är likadana, som också bara försvunnit in i sitt och sen varit i stort sett icke kontaktbara.

Du skriver oftast i jagform och du har en stor och trogen läsekrets som följer allt du gör och tror sig känna dig. Gör den det?
– Nej, inte riktigt. Jag skriver aldrig om mitt privata. Jag skriver om mina intryck. Det mina läsare känner är min grundhållning till livet, tror jag, inställningen att man inte ger upp, att man inte måste dra fram det svarta i ljuset, det finns där ändå, det är det andra man måste ta fram.

”Nakna damer på nedre botten mitt emot”. Dina titlar är sällan lätta att memorera. Man kommer ihåg dem på ett ungefär: När kastanjerna blommar har jag farit min kos.
– ”Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån”, så hette romanen. Min största framgång hittills. Ingen minns någonsin exakt. Och mina två så kallade bloggböckers titlar, ”Hör hur ditt hjärta bultar i mig” och ”Kom och hälsa på om tusen år”, de är faktiskt citat från Wislawa Zymborska och Majakovskij.

De fastnar ändå inte riktigt. Men snart, till hösten, kommer det en bok vars titel går att komma ihåg. ”Sista boken från Finistère”. Är det den sista boken därifrån? Och skulle den inte ha hetat något annat från början?
– Detta är den fristående fortsättningen på Priset på vatten i Finistère. Om madame C och det tillskruvade jaget och grannarna och mullvaderna och trädgården. Den har förlaget fått vänta på länge.
– Ursprungstiteln var Sex och andra katastrofer i departementet Finistère, men sen hände det tragiska att jag inte kunde bo kvar i mitt hus där, jag har fått sälja det. Jag ville inte flytta men det fanns inget alternativ. Jag har tagit på mig ett personligt ansvar som gör att det skulle ha blivit för mycket. En trädgård måste man vårda och ett hus måste man ta hand om, ingen byter takpannorna åt dig.

Har du alltså flyttat hem till Sverige igen, efter åtta långa år?
– Nej, inte alls. Jag har köpt mig en liten lättskött etagelägenhet om 57 kvadrat utanför Nantes, där Loire flyter ut. Samma hav, samma tidvatten, men med flit långt utom synhåll för mitt gamla hus. Jag ville inte riskera att behöva passera det oupphörligen och se andra människor där.

Så den sista boken från den franska Atlantkusten är i alla fall inte skriven?

– Nej det hoppas jag verkligen inte. Och jag har fler projekt i huvudet än jag någonsin kommer att hinna med hur länge jag än lever.

Och hur går det med det i stort, med livet?
– Jag tycker att det rullar på. Jag tycker att det skulle vara fånigt att säga att det är jättekul att bli äldre. Saker jag orkade när jag var femtiofem, orkar jag inte längre. Jag skulle inte kunna göra den där trädgården nu, rent fysiskt skulle jag inte kunna gräva upp och sätta alla de där magnoliaträden och släpa pilträd på presenningar över gården. Det är bara så, det är ett faktum.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!