Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Bitterljuvt och snorigt när barnbarnet åkt hem till sig

Foto: Colourbox

Nyser. Hostar. Snorar. Precis som i stort sett alla andra tycks göra just nu. Pappersnäsdukarna yr som höstlöv över nejden och jag lider en smula. Men inte bara av traditionell novemberförkylning utan även av en släng barnbarnsblues.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hon var här hela förra veckan, den inte längre fullt så lilla. Hon fick plättar till frukost varje morgon, något jag har förstått att man inte bör tala om för någon alls, särskilt inte för hennes föräldrar. Så det har jag inte gjort.

Hon äter utan krus upp varenda plätt och jag anser att det är en farmors plikt att skämma bort sitt barnbarn, i synnerhet om man bara har ett enda ett. Att ge henne en god uppfostran och att lära henne äta rätt och riktigt, det faller på andra.

Varje morgon innan solen ens orkat fundera på att börja kliva upp, kröp hon ner i min säng för att gosa lite. I kanske fem minuter, om jag hade tur. Och sen sträckte hon sig efter min läsplatta, hon vet att den ligger på nattduksbordet, och så började hon titta på den ena tecknade serien efter den andra med tillhörande ganska så påfrestande ljud. Att själva anledningen till att hon kryper ner i mim säng skulle vara att kunna sno åt sig den där plattan, det tänker jag inte ens börja misstänka. Istället ber jag henne lite försynt att sänka ljudet en smula och då gör hon det bums och sen stiger jag upp och börjar greja med plättarna.

Hon är helt ointresserad av mitt spännande förflutna.

Hon hade läslov och lite läst blev det ändå. Om kvällen. Allt senare om kvällen. Och det var jag som läste. Vi har börjat på första delen i serien om Harry Potter och hunnit fram till kapitlet där Harry och Ron och Hermione ska få veta vilket elevhem på Hogwarts de kommer att tillhöra.

Jag tar en paus i läsandet precis där och berättar för henne att när jag var liten, för mycket länge sen, då bodde även jag på elevhem. I hela sju år gick jag i en internatskola, men trolla fick vi aldrig lära oss.

Tänkte att det skulle intressera henne, men hon är helt ointresserad av mitt spännande förflutna. Hon vill att jag ska läsa vidare och pauser får bara göras när hon ska demonstrera hur saker det berättas om i boken går till. Hur det låter och ser ut när någon skrattar så att det bubblar i hela magen och annat som kräver omedelbar iscensättning bland täcken och kuddar.

Men höstlovet är inte bara plättar och Harry Potter, det är monster och spöken också, gärna i kombination med uppbyggliga museibesök. Vi betar av flera stycken, får höra berättas om osaliga andar och demoner i Japan på Östasiatiska tätt följt av en sväng in på Nationalmuseum. Är man åtta år är det hög tid att man fått ta del av Carl Larssons fresker i trapphallen irl (in real life, alltså). Hans mastodontmålning Midvinterblot kändes lagom läskig för henne så där i skräcktider, men påstår jag att motivet trollband henne, så ljuger jag.

Vi hann med ett raskt besök vid familjens grav också. Det var kolmörkt när vi kom dit, på alla gravar runtikring brann små lyktljus och vi hade själva med oss två som hon fick försöka tända. Det gick så där.

Här kommer nog farmor att ligga framöver, förklarade jag med visst darr på stämbanden. Och hon kramade om mig och sa att det skulle säkert bli bra med den saken och hon lovade att komma och hälsa på ibland.

Och nu har hon åkt tillbaka hem till sig och jag snyter mig och hostar och ger mig hän åt en släng bitterljuv barnbarnblues.