Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Bergman och Strindberg var säkert lika besvärliga som Siv Wennberg

Operasångerskan, hovsångerskan och sopranen Siv Wennberg. Foto: IBL Bildbyrå / Charles Hammarsten

Först får jag veta att Notre-Dame står i ljusan låga och det känns som att detta är symbolen för vad vi har alldeles framför oss: hela Europas slutliga kollaps.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Strax därpå ser jag filmen ”Sivandivan” i Filmhuset. Det är ingen hejd på hur känslorna satts i svallning av magnifika damer på sistone.

”Sivandivan”, på engelska ”The Revenge of the the Diva”, är en dokumentär om operasångerskan, hovsångerskan och sopranen Siv Wennberg. Som ni kanske känner till, kanske inte. Hon är, om man så säger, en ytterst färgstark person med monumental självkänsla. Som raskt påpekar att Maria Callas och hon är de enda kvinnor i branschen som ansetts värda att bli till långfilmer. Och att manliga genier på samma nivå, som Ingmar Bergman och August Strindberg, aldrig fått finna sig i att bli behandlade som särskilt hon blivit. Och ändå var de säkert lika besvärliga och kontroversiella och udda och dominanta som hon är.

Men plötsligt var det stopp. Hon fick inga engagemang någonstans. Hon blev, anser hon själv, baktalad och utfryst.

Hon kommer från Timrå, hon debuterade på Stockholmsoperan 1972, hon sjöng med Birgit Nilsson, hon hyllades och höjdes till skyarna. Hon överöstes med erbjudanden, framträdde på världsscenerna och var en av de verkligt uppburna. Men plötsligt var det stopp. Hon fick inga engagemang någonstans. Hon blev, anser hon själv, baktalad och utfryst.

Mycket för att hon är den hon är: intensiv, besserwissig, oomkullrunkeligt bestämd på gränsen till outhärdlig.  Men samtidigt en intagande och rolig och av många djupt älskad galenpanna. De som älskar henne, som framför allt hennes in i döden lojale Eric, gör det måttlöst, bär henne på sina händer genom livet. Stöttar och uppmuntrar och skämmer bort och dyrkar och utför allt hon ber dem om. Kör till och med bilen mot färdriktningen på en cykelbana när hon hävdar att det är rätt väg och det är hon säker på.

Just detta får man vara med om i filmen. Det är både skakande, häpnadsväckande och utmattande. ”Jag kan visst gå med på att jag har fel”, säger hon, ”men bara när jag blir överbevisad.” Hon är avväpnande på ett omedvetet vis, bjuder i filmen på sig själv och sina fysiska skavanker på ett sätt som få skulle vara i stånd att göra. 

Hon grät inte. Hon blev rasande. Hon ville ha upprättelse.

De som gjort filmen, Emelie Jönsson och Gustav Ahlgren, har haft tusentals filmtimmar att sovra ur. Jag förstår inte hur de har kunnat välja. Det är 30 år sen hon kastades ut i kylan, ur de stora operascenernas varma famnar. 

Hon grät inte. Hon blev rasande. Hon ville ha upprättelse. Nu ger hon igen efter decennier av upplevd förnedring och förminskning. Hon ryter ifrån mot Bayreuth och Metropolitan och Stockholmsoperan så det dånar. För att de förfarit så nonchalant och könsdiskriminerande mot en operastjärna som hon. 

”Skäms!” fräser hon, ”skäms!”

Det är klart att det blev stående ovationer, inte bara för att det var premiär och många av hennes vänner var på plats. Även jag, alltid yrkesmässigt skeptisk, applåderade så att händerna blev skinnflådda. Vilken kraft! Vilket mod! Om än omöjligt för de flesta att stå ut med längre än någon timme åt gången. Filmen går upp nästa fredag, den 26 april. Och kommer framöver, nerklippt, som K Special i SVT.

Den måste ses för att tros. Men gör det!

Och om jag nu tar mig till Blåkulla ikväll efter allt detta, är jag säker på att den paljettglittrande Divan redan är där, omgiven av ett dyrkande hov unga beundrare. 

Men jag tror faktiskt inte att jag orkar.

Siv Wennberg och Eric Alexander Carlenstolpe på galapremiären av filmen SivanDivan. Foto: CHARLOTTE BRUNZELL / IBL BILDBYRÅ / IBL BILDBYRÅ

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!