Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Bara två personer har varit innanför min dörr

Coronatider innebär karantänliv för många.Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT

Bara två, säger två, personer, utöver min dotter och mig själv, har varit innanför min dörr på snart två månader.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den ena var en rullgardinsreparatör. Jag höll så långt avstånd till honom som det bara gick och nu funkar gardinen igen och jag kan sova ganska bra på mitt kvällspiller, det piller jag fick min husläkare att skriva ut den där första dagen jag tyckte mig ha börjat begripa omfattningen av allt detta ofattbara. 

Den andra besökaren var en väninna som gick rätt igenom mitt hem och ut på verandan. Sen satt vi där, med varsitt glas kallt vatten, och pratade en stund.

Jag sprejade och torkade vartenda dörrhandtag efter bägge besöken. Och fem dagar senare andades jag ut i smyg, de hade inte smittat oss om de nu burit på någon smitta.

Följaktligen står det inte på förrän jag släpper in en tredje besökare.

Det var förresten på vippen att jag lyckades tjata till mig den där malariamedicinen. Jag försökte beveka varenda läkare jag någonsin varit i närheten av att skriva ut ett recept. Alla nekade vänligt och det var nog lika bra, intalar jag mig.

Alldeles nyss var det en receptfri halsspray som ansågs undergörande. Jag beställde den omedelbart på nätet. Jag har inte behövt använda den. Peppar peppar. Och så ett korstecken i andanom på det.

Försöker att uppskatta all denna skönhet lika mycket som alla andra vårar.

Ute är det vår nu och vackrare än någonsin. Vintern tycks ha rasat ut bland våra fjällar för vintergäcken och scillorna och vitsipporna och violerna har redan vissnat ner och dött, liksom svalörten och påskliljorna och narcisserna. Spaljépäronträdet står i fullaste blom och det gör också det sterila körsbärsträdet och spirean och maskrosorna och de fåtaliga tulpanerna under den klängros som ännu inte mer än knoppas. Även syrenerna är på gång, en riktigt varm dag till och sen är det deras tur att prunka. Försöker att uppskatta all denna skönhet lika mycket som alla andra vårar, att vara lika positiv och tacksam som någonsin Pollyanna. Att som hon tänka i banorna att det gör inte ett skvatt att jag brutit vänster ben, jag är så strålande lycklig över att det högra fungerar.

Som barn bodde jag i flera år i Tyskland och då hade jag, som alla små flickor på den tiden, en poesibok, det vill säga en bok där mina små kamrater präntade sina vackraste verser. En gick så ungefär så här: ”Mach so wie die Sonnenuhr, zähl die heitren Stunden nur”!

Räkna de lyckliga stunderna blott är den snudd på outhärdligt klämkäcka kontentan av detta.

Jag anar att jag inte är ensam om att bli alltmer sentimental för var dag som går och åt att gå i oändligt idylliserad barndom. 

Många vänner från fornstora dar hör plötsligt av sig. Kontakter återknyts via nätet. Det känns varmt och rart men också en smula olycksbådande.

För att hala upp mig själv ur nostalgiträsket har jag, likt så många andra, börjat umgås intensivt med PO Enquist. Jag har hans vänligt sakliga röst i hörlurarna, han läser ”Ett annat liv” för mig medan jag ilsket promenerar i närmiljön. Så fort jag är på väg att möta någon drar jag demonstrativt upp sjalen över näsa och mun och gör en vid båge runt den mötande, helst med ryggen till. Ibland morrar jag också.

Det hade aldrig Pollyanna gjort.

PS. Nej, jag är inte på något vis släkt med den norska miljardären Tom Hagen som haffats misstänkt för hustrumord. Inte heller med den Tom Hagen som förekommer som consigliere – rådgivare – i ”Gudfadern”-eposet.