Cecilia Hagen
Nigella Lawson och Charles Saatchi.
Vet ni vilka de är? De är engelsmän.
Hon lagar mat i tv och ger ut kokböcker. Ni har säkert sett henne vid grytorna. Hon är det ultimata kvinnoidealet. Vacker som en dag, kurvig som Venus från Willendorf och ingen köksikon har väl någonsin varit så på gränsen till översexig bland kastruller och stekpannor. Hon slickar sensuellt på sina fingrar så fort möjlighet gives, hon blinkar mot kameran, hon frossar vällustigt i smör och grädde, hon putar med brösten och trutar med läpparna och man kan nog säga att hon är Ria Wägners raka motsats. Och bra olik vår rejäla gräbba, Tina Nordström, också.
Det är inte så att hon kommit från ingenstans för att förföra oss alla matvägen, hennes pappa var finansminister, hennes bror chefredaktör för Daily Telegraph och själv tog hon en examen i medeltida och moderna språk i Oxford innan hon började skriva, om det mesta, och om kläder och smink och krogar, för att så småningom, helt oskolad i matlagning, hänge sig åt offentligt kokande och stekande på ett sätt som av de ofta för uppriktiga engelsmännen beskrivits som "food porn", matpornografi.
Hon har förekommit i hur många egna tv-serier som helst, hon har gett ut hur många matböcker som helst, upplagorna har varit hur stora som helst.
Och hon har överösts med priser dessutom, hur många som helst. Hon är inte bara underskön och ohämmat flirtig, hon är förstås hur begåvad som helst.
När jag bodde i England i slutet av förra seklet var det mest Nigellas dåvarande man vi alla följde. Han var journalist, hette John Diamond, skrev som hon i Sunday Times. De fick två barn, Cosima och Bruno, och så fick han strupcancer. Och skrev om det. Varje vecka i sin söndagskrönika. Hela England och jag följde honom ända fram till slutet.
Bara ett par månader efter hans död flyttade hon ihop med familjens vän, den stormrike, 17 år äldre konsthandlaren Charles Saatchi.
Det sågs inte med alldeles blida ögon. Var det riktigt snyggt?
Å andra sidan, vi unnade henne att bli tröstad och vi hoppades att han var snäll mot de två små barnen. Trots att han såg ut som inkarnationen av en buffel.
Men man ska inte döma folk efter deras utseende, henne för att hon är provocerande snygg, honom för att han ser ut som någon man absolut inte vill möta ensam i en gränd ens vid dagsljus.
De är oerhört framgångsrika, bägge två. Man vet inte om man ska beundra dem gränslöst eller avsky dem lika gränslöst för det. Men det är omöjligt att inte vara nyfiken.
Nu har de grälat offentligt på en elegant uteservering i London. Han har tagit strupgrepp på henne, hon har sett rädd ut. Bilderna har gått igenom världspressen.
Han är tydligen en buffel. Hon är tydligen ett offer. De är kanske som det ser ut. Och hennes barn har antagligen inte haft det så kul.
Det kan vara så. Och det kan vara nästan precis tvärtom. Hon kanske är en manipulativ satmara. Han kanske är en stackars bedragen man som drivits till sin känslomässiga gräns.
Det kanske ser värre ut på bilderna än det var. Hon kanske lipar för att hon blivit plåtad, inte för att han varit överjävlig.
De kanske är lika goda kålsupare.
Eller så är det på ett helt annat vis. Slutsats? Knappt någon. Utom: Intet är vad det synes vara, det kan vara värre, det kan vara bättre, så låt för all del inte detta avskräcka någon enda en, varken kvinna eller man, från att lägga sju blommor under kudden just som midsommarafton går över i trolsk, mytomspunnen midsommarnatt för att sen bli till strålande vacker midsommardagsmorgon.
Precis allt kan hända! Kom ihåg det.