Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Är roliga män innerst inne deprimerade?

Fast han är inte så kul privat, Dorsin. Jo, det är han kanske, men inte när han blir intervjuad. I alla fall inte om han blir det av mig, skriver Cecilia Hagen. Foto: KARIN TÖRNBLOM / IBL BILDBYRÅ / IBL BILDBYRÅ
”Sveriges roligaste man”, Robert Gustafsson, och Cecilia Hagen hade det genomgrått ihop. Foto: Mikael Sjöberg
Lasse Åberg fick mig att resa ända till hans ägandes Musse Pigg-museum i Bålsta och sen ältade han denna sin skapelse till leda, skriver Cecilia Hagen. Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Monty Pythons John Cleese lär inte heller vara särskilt skämtsam utanför rampljuset. Han hänger sig desto intensivare åt att gnälla över vad hans skilsmässor kostat, skriver Cecilia Hagen. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

För att få tala om något roligare än senast gick jag och såg filmen ”Lyrro” häromeftermiddagen. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

För att slippa tala om och tänka på Donald Trump och Jamal Khashoggi och rasism och Boris Johnson och klimatet och mikroplasterna och allt det där andra sotsvarta som Ekot klämmer ur sig innan man hunnit vakna i ottan och som gjort att man blivit än så länge på gränsen till men snart fullblodsdeprimerad.

Jag var i akut behov av att få skratta. Att få höra genuint roliga människor säga genuint roliga saker. Behövde skratta mycket och länge och fullständigt hejdlöst, så där som under morgonbönen i skolan när man satt bredvid sin bästis och hon just hade teaterviskat något oändligt komiskt om killen man i det ögonblicket inte längre var kär i.

Det är alldeles för långt mellan den sortens skratt numera. Mellan de verkligt befriande asgarven. Och nu skulle jag ändra på det och det kunde inte misslyckas. Det kan det inte med personer som underbara Suzanne Reuter och nästan lika underbare Henrik Dorsin.

Fast han är inte så kul privat, Dorsin. Jo, det är han kanske, men inte när han blir intervjuad. I alla fall inte om han blir det av mig.

Det var för nio år sen. Han hade precis fått sitt genombrott. Han sa att han var blyg. Och jag skrämde säkert vettet ur honom. Några skratt blev det icke.

De förment roligaste är ofta de till vardags tråkigaste. Jag vet, jag generaliserar, men det är ofta de annars ofattbart skojiga som varit segast att prata med. Inte bara för en journalist. Men alltför ofta för en sådan.

Som ”Sveriges roligaste man”, Robert Gustafsson. Så genomgrått vi hade det ihop. Han ville inte tala om humor, han ville bara tala om en cd-skiva han tänkt göra sig en slant på.

Och Lasse Åberg, allas vår älskade Stig-Helmer. Som ett flertal gånger fick mig att resa ända till hans ägandes Musse Pigg-museum i Bålsta och sen ältade denna sin skapelse till leda.

Monty Pythons John Cleese lär inte heller vara särskilt skämtsam utanför rampljuset. Han hänger sig desto intensivare åt att gnälla över vad hans skilsmässor kostat.

Vilket slöseri att låta Henrik Dorsin spela avsvimmad mest hela tiden.

Ack, varför gråter våra clowner?

Inte ens Hasse Alfredson var alltid att lita på. Ingen kunde utstråla ett svårmod djupare än hans.

Och om Tage läste jag i Gun-Britt Sundströms nyutkomna bok ”Skrivliv” att hon hade honom till bordet en gång och att de haft det mycket tråkigt tillsammans.

Är det så att roliga män alltid är deprimerade innerst inne och bara skojiga på scen medan roliga kvinnor är roliga rätt igenom och i alla sammanhang?

Var på Komedifilmfestivalen och lyssnade på Jennifer Saunders, ena halvan av Helt hysteriskt. Hon lät sig intervjuas inför publiken och hon var fullständigt oemotståndlig kul på ett alldeles naturligt vis.

Det är så svårt det här med humor.

När jag var liten spelade vi sketcher. Den första jag begrep gick så här:

Polisen: Det är förbjudet att äta på gatan!

Den tilltalade: Jag äter inte på gatan, jag äter på en smörgås.

Och den andra:

Äldre herre: Jag super inte, jag röker inte, jag svär inte. Jävlar, nu glömde jag pipan på Systemet!

Som jag skrattade. Men nu kräver jag tyvärr lite mer.

ROLIGT? ”Slöseri”, tycker Cecilia Hagen, med avsvimmad Henrik Dorsin i filmen ”Lyrro”.

”Lyrro”? Nej, det blev inte så roligt som jag hoppats. Och vilket slöseri att låta Henrik Dorsin spela avsvimmad mest hela tiden.

Behöver ni skratta – och det gör ni – se den franska filmen ”Trädgårdsfesten” i stället. Och undvik fortsättningsvis allt vad nyheter heter.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!