Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Är lösningen en pandemi eller kanske ett atomkrig?

Flygplan. Foto: SHUTTERSTOCK
Ivy Mike var en provspränging av en vätebomb på Enewetak-atollet i USA, utfört den 1 november 1952. Foto: DOE / EPA AFPI

Tjugonda’ Knut dansas julen ut.

Vilket betyder att den 13 januari är det dags att slänga ut granen men det har jag redan gjort.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Brottat ut den. Tvingat ner den i en granpåse, en genomskinlig jätteplastpåse på vilken det står att använder jag den kommer alla granens miljoner sinom miljoner barr att hamna i just den och inte på mina mattor och mitt golv.

Nu står påsen med granskelettet på verandan och mitt golv och mina mattor är täckta av ett tjockt och mycket halt lager barr. När ni läser detta kan jag ha brutit nacken eller i varje fall ett ben eller två. Det vore tredje gången gillt. Först halkade jag på utrunnet fett på golvet i mataffären när jag med raska steg var på väg mot mjölkkylen. Jag överlevde till min och alla andras förvåning. Sen halkade jag, på väg med soppåsen, i trätrappan utanför huset. Den var isbelagd och jag hade träskor. De flög åt alla håll. Men jag höll den gången också. Till min, ett par skators och en förbipasserande äldre herres förvåning.

Funderar följaktligen på att dammsuga.

I kylskåpet trängs julens alla matrester. Tre olika sillinläggningar, rödbetssallad, rödkål. Och en bit skinka, trots att jag som alltid lagat Hirams drömskinka i mellandagarna. Den rätten bör alla unna sig. Den består till åttio procent av vispgrädde.

Detta var lite småputtrigt om julens konsekvenser för mitt enkla tjäll. 

Nu följer en del förhoppningsvis överdrivet alarmistiska icke-puttrigheter.

Minns ni att det var förbjudet med fler än ett barn per par i Kina för inte så länge sen?

Om det nu är så att vi tycker att det känns viktigt att mänskligheten får bestå ytterligare en tid, då vore det önskvärt att vi slutade göra små barn.

Jag vet, det låter trist, men själva görandet kan vi ju hålla på med utan att det blir några påtagliga resultat.

Vi börjar bli för många här på klotet, jordens befolkning ökar exponentiellt. Kunde vi då begränsa antalet avkommor till högst ett barn per familj, vore det inte så dumt.  För att inte säga helt nödvändigt.

Minns ni att det var förbjudet med fler än ett barn per par i Kina för inte så länge sen? Det tyckte vi alla var förfärligt. Vi kanske ska ompröva det tyckandet.

Men har vi tur kan vi slippa det. Eller snarare om vi har tur i oturen. För drabbas vi av en pandemi, vilket inte alls är otänkbart, då dör så många av oss att det fåtal som överlever gott kan tillåtas alstra massor av ungar om de fortfarande skulle tycka att det kändes lockande.

Är det nu så att en pandemi är i faggorna, då behöver ingen ens överväga att sluta med något

En annan fullt tänkbar lösning är förstås atomkrig. Eller att vi begår omfattande massakrer på varandra. Massakrer har för vana att bryta ut i trängda lägen. De har de senaste decennierna företrädesvis förekommit i länder som vi inte riktigt bryr oss om, ifall vi nu ska vara ohyggligt ärliga. Men det är väl sannolikt att även vi i det här fridsamma landet kan bli vedervärdiga om det kniper. Människan är människans varg.

Är det nu så att en pandemi är i faggorna, som i Hanne-Vibeke Holsts ”Om pesten” som jag just håller på att läsa, då behöver ingen ens överväga att sluta med något, inte ens med att flyga eller prutta omkring i groteskt stora bilar, prutta på bara. En pandemi kanske vore det bästa alternativet.

Men hu, som jag håller på och skräms. Nu tycker jag att vi talar om något trevligare. Var nyårschampagnen god? Blev det färsk svensk hummer till? Själv är jag på väg ut i köket att försöka vispa ihop en bearnaise.

Och visst ja, det höll jag på att glömma: alla tillönskas av hjärtat ett riktigt gott nytt år!