Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Är jag solochvårad av en munskyddsförsäljare?

”Jag har beställt två ”Munskydd med ventilfilter FPP2”. 398 kronor.”, skriver Cecilia Hagen.Foto: MAXIM THORE / BILDBYRÅN

För att fortsätta försöka tala om något helt annat, så har jag ännu inte satt foten utanför staketet sen den här nästan frivilliga karantänen inleddes.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Att karantän kommer från ett ord för fyrtio och att ursprunget är att just fyrtio dagar var den tid som besättningen på båtar som anlöpte Venedig tvingades hålla sig isolerade ombord innan de fick kliva i land så att all pestsmitta de kunde tänkas medföra skulle ha tappat stinget, det vet vi alla vid det här laget.

Fyrtio dagars isolering. Jag är nästan där. Men alls inte beredd att kliva i land.

Talade jag om något helt annat nu? Nej, det går inte.

Jag har beställt något som kallas ”Sambopaket 1 vecka”. Munskydd och handsprit. 295 kronor.

Och så har jag beställt två ”Munskydd med ventilfilter FPP2”. 398 kronor.

Det är svårt att motstå alla erbjudanden om hjälpmedel mot viruset.

Bägge inköpen har skett på nätet, jag har klickat på till synes tillförlitliga annonser i mitt flöde. Det är svårt att motstå alla erbjudanden om hjälpmedel mot viruset. Och möjligheten finns att en och annan profiterar på denna vår utsatthet, vår sänkta gard. 

Jag har även köpt garn på detta vis. Garnet fick jag nästan bums. Av det har jag börjat sticka en tröja till barnbarnet. Det är över trettio år sen jag senast stickade, men med den konsten tycks det vara som med att cykla, har man en gång lärt sig så kan man.

Nå, de två övriga klickköpta varorna har jag inte sett röken av. Men sambopaketet har genererat en betalningspåminnelse från det stora indrivningsföretaget.

När varken detta företag eller firman som sålde själva paketet gick att kontakta på flera dagar anade jag bedragare och banditer. Men till slut, sen jag skickat iväg det ena ilskna meddelandet efter det andra till deras olika nummer och adresser fick jag svar från bägge. Den stackars importören av sambopaketet lät så upplöst och ledsen och i händerna på coronakonsekvenser att jag smalt och omedelbart betalade hela min räkning till honom och indrivaren i sin tur lovade skicka tillbaka påminnelseavgiften.

Nu får vi se om paketet någonsin dyker upp. Eller om jag är solochvårad.

Paket nummer två? Ventilfiltren? Som jag inte anar om de ens fyller någon funktion? Ska jag betala i tid? Eller är det en bluff? Och om det är så, betyder det att det stora indrivningsföretaget inte har någon koll på vilka de ger sig i lag med?

Jag vet. Jag lider säkert av paranoia vid det här laget. Jag bara väntar och väntar. På att paketen ska komma, på att coronan ska dö, på att allt ska bli som vanligt igen eller helst ganska annorlunda.

Jag kommer inte att skriva att jag hoppas att folk ska sluta flyga härs och tvärs över jorden som förut, skriver jag det har jag snart inga vänner kvar. Säger jag att de beter sig helt galet, då säger de att det är jag som är galen. Som inte törs flyga, som inte törs något alls, som inte ens törs släppa taget om hemmets staket och ge mig ut att promenera med dem. Tegnell säger ju att man får.

Jag har kanske blivit en smula knäpp. Varje dag vandrar jag fram och tillbaka på min ogräsplätt och just nu lyssnar jag till Krister Henriksson som läser Doktor Glas för mig. Och hela tiden irriterar jag mig på att han säger lekare istället för läkare, nesa istället för näsa och meta istället för mäta. Jag vet, doktor Glas är stockholmare, men det stör mig ändå.

Är jag inte helt skogstokig än, så är jag i alla fall mycket lättirriterad.