Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Är Downton Abbey den grövsta brexit-propaganda?

”Vi hade låtit utsätta oss för den allra som grövsta brexit-propaganda”, skriver Cecilia Hagen.Foto: SHUTTERSTOCK

Vi var och såg Downton Abbey-filmen i helgen, min dotter och jag.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Smaskade med stor förtjusning i oss interiörer från brittisk överklassmiljö när det begav sig, sög i oss av glittret och glamouren och av intrigerna såväl bland herrskap som tjänstefolk, hade som vanligt roligt åt bitska änkenåden Maggie Smiths sylvassa kommentarer och gladde oss åt att varenda en fick någon på slutet.

Det enda som skorrade i idyllen var att någon som hette prinsessan Mary inte lämnade sin förfärlige äkta man, men den stockkonservative författaren Julian Fellowes stod väl inte ut med tanken att låta en kunglighet skilja sig. Däremot lät han även den homosexuelle butlern finna lyckan. Men så har väl engelska gossar med internatskolebakgrund alltid varit tolerantare och mer före sin tid än samhället i övrigt vad just den läggningen beträffar.

Vi smaskade i oss annat trevligt där i biosalongen också, mumsade snittar och drack afternoon tea, kan det finnas behagligare sätt att fly verkligheten?

Fast den sortens flykt var alls inte vad vi hade ägnat oss åt, fick vi veta via en artikel i The Independent, vi hade låtit utsätta oss för den allra som grövsta brexit-propaganda. Vi hade suttit där i mörkret likt fullständigt omedvetna, lättmanipulerade fårskallar och låtit proppa i oss av den värsta Boris Johnson-smörjan, vi hade blivit hjärntvättade av allt detta smörande och bugande för kungligheter och elit, att vi inte skämdes, hela filmen är ju en genompolitiserad smällkaramell!

Är hela Downton Abbey-konceptet i själva verket ett projekt som går ut på att förvrida huvudet på oss alla?

Är den? Snarare en oförarglig snällkaramell, tycker jag. Vill jag tycka. Även om kritiken genast gör mig osäker. Är hela Downton Abbey-konceptet i själva verket ett av konservativa krafter oändligt väl genomfört projekt som går ut på att förvrida huvudet på oss alla, ett opium för folket? Och är det ren inbillning att jag anser mig kunna älska att titta på denna serie och andra av liknande slag utan att för ett ögonblick ruckas i min uppfattning att monarki är något fullständigt förlegat, den sortens ärvda privilegier borde vara avskaffade för länge sen? 

Jag har en liten plastfigur i mitt fönster som föreställer Englands drottning Elizabeth. När solen lyser på henne vinkar hon. Hon har tiara i håret och en liten welsh corgi vid sina fötter. Han nickar. Tick tack, låter de. Tick tack. Lika rogivande som forntida klockor lät.

Hon är 93 år nu, drottningen. Hon har suttit på tronen i 67 år, längre än någon annan brittisk regent. Hon har inte låtit sig intervjuas, hon har inte yttrat sig politiskt, hon har gjort vad hennes premiärministrar bugande tillhållit henne att göra. Men ingen tvivlar förstås på att hon är konservativ, att hon alltid gillat sina Tory-ministrar mer än dem från Labour. Och att hon i viss mån känner igen sina Etonskolade sonsöner i Boris Johnson som gått på samma skola. Men nu har han ställt till det för henne. Fått henne att gå med på att pausa parlamentet, något som visat sig i princip vara emot lagen. Det var mycket dumt av honom. Men henne personligen är jag beredd att stödja i vått och torrt. För trots att jag kan skryta med att vi en gång skakat hand anser jag inte att hon är på riktigt.

Hon är min verklighetsflykt och jag längtar så efter nästa säsong av ”The Crown” och önskar att jag slapp vänta på den ända till i november.