Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Är det jag som blivit mer intolerant och stingslig?

Jag uppmanades av ett kaffekapselföretag att berätta om min kaffekapselupplevelse, skriver Cecilia Hagen.Foto: Shutterstock

Om jag, på väg in i en telefonkö, blir ombedd att trycka på knapp nummer ett i min mobil ifall jag kan tänka mig att besvara några frågor när det samtal jag hoppas kunna inleda så fort som möjligt avslutats, då trycker jag på ett. Alltid.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag inbillar mig att jag då kommer fram snabbare. Att det registreras att jag varit tjänstvillig och att det gör att jag automatiskt får gå om alla som är före mig i kön och som inte har tryckt ett.

När jag sen ombeds att uppge det telefonnummer jag kan nås på för dessa kommande frågor om hur jag upplevt bemötandet från den jag samtalat med, då händer det att jag uppger ett felaktigt nummer. Men jag ändrar bara på en siffra så att det skulle kunna tolkas som om jag råkat slå in fel nummer av ren klumpighet, inte av kalkylerad medveten lögnaktighet. I fall nu någon på något vis skulle kunna kolla upp detta.

Om jag ändå av någon anledning får alla dessa frågor ställda till mig, om jag uppmanas att gradera min samtalspartners artighet, kunnighet, iver att vara mig till lags etcetera, då ger jag hen alltid högsta möjliga poäng om hen inte varit fullständigt vedervärdig. Detta för att jag är en genomgod medmänniska.

Häromdagen uppmanades jag av ett kaffekapselföretag att berätta om min kaffekapselupplevelse

Om jag i en tid i efteråt blir ombedd att betygsätta en tågresa, ett restaurangbesök eller en hotellvistelse jag genomlevt, då gör jag inte det. Då blir jag gravt irriterad och funderar på att aldrig mer resa med just det tåget, äta på den krogen eller bo på det hotellet igen. 

Häromdagen uppmanades jag av ett kaffekapselföretag att berätta om min kaffekapselupplevelse.

Jo, jag försäkrar, det är alldeles sant. Jag ansågs skola vilja sätta ord på den upplevelse de kallade min kaffekapselupplevelse. Vad i hela fridens namn är en kaffekapselupplevelse? Finns en sådan överhuvudtaget? Att alls påstå det är mer än kreativt, så överkreativt att det blir osmakligt och att jag hyperventilerande vill slänga ut hela kaffekapselmaskinen genom fönstret. Och jag hade garanterat gjort det om det inte vore så att maskiner av det slaget måste lämnas till en särskild återvinningsanstalt och ingen sådan finns i min närhet och att frakta apparaten till närmaste anstalt skulle ta mig flera timmar på buss, tunnelbana och pendeltåg. 

Jag är inte kränkt. Jag är snudd på uppgiven. Det är så urbota dumt och funnes uttrycket skulle jag påstå att det mesta blir allt urbota dummare.

Eller är det jag som har blivit mer intolerant och allt stingsligare? Har det med åldern att göra? 

Jag anser att alla bör veta att det bara finns ett Dramaten...

Häromdagen hade en ny Norénpjäs premiär på Dramaten och jag tänker inte skriva Dramaten i Stockholm för att slippa ilskna mejl från dem som hatar nollåttor, jag anser att alla bör veta att det bara finns ett Dramaten och att den teatern ligger i Stockholm.

”Andante” heter pjäsen och den lär handla om åldrandet och den tilltagande glömskan och det låter inte så kul, men många som sett den säger att publiken har roligt, högljutt roligt, det asgarvas åt alla de brutala hemskheter som yttras från scenen. En del upprörs av detta, finner det provocerande, men hur ska man annars hantera och ta loven av svindlande grymma beskrivningar av allas vårt obönhörliga förfall? 

Själv ska jag se pjäsen om fjorton dagar. Jag tänker vråla av skratt. Och sen gå hem och stampa ihjäl kaffekapselmaskinen.