Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Alla gamla tanter är inte föredömliga

Det finns en hel del djupt beundransvärda damer i den mycket övre medelåldern men det finns några rötägg i samma åldersgrupp också.

Till dem jag beundrar särskilt hör drottning Elizabeth av Storbritannien.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Om prick en vecka, den 9 september, sätter hon engelskt rekord som regent. Då har hon suttit på tronen i 23 226 dagar eller cirka 63 år och 7 månader, och därmed har hon slagit sin farfars mors rekord och farfars mor, det var drottning Victoria som också var ett segt fruntimmer.

Äldst på tronen har Lilibeth, som vi som anser oss känna henne säger, varit länge. Även där var det Victoria, som bara blev nästan 82 år, hon klådde. Elizabeth fyller 90 i april.

Oavsett att hon på många sätt haft ett ytterst angenämt liv, så är hon en tuff tant. Som aldrig gett en intervju, aldrig röstat, aldrig fått uttrycka en politisk åsikt offentligt, aldrig använt säkerhetsbälte, aldrig ridhjälm, aldrig jeans. Och som varken har pass eller körkort trots att hon färdats runt jorden som en skottspole och trots att hon var en sorts bilkårist under kriget mot nazisterna.

Elizabeth är 20 år äldre än jag, så henne har jag alltid respekterat.

Man behöver förebilder som hon när man själv är på god väg att bli koh cui, som det heter i Korea. Det betyder gammal och exceptionell och det blir man i och med att man fyller 70. De som lever efter Konfucius läror anser att den födelsedagen är den viktigaste i livet.

Pietet heter det när man vördar de äldre. Det vore trevligt med lite mer av den varan här hemma. Res på er på bussen, åtminstone. Och låt inte ungarna sitta i stället för mig. Ta dem i knäet om ni själva sitter. Och måste de stå så lär de inte göra sig lika illa om bussen tvärbromsar som sådana som jag och Elizabeth skulle kunna tänkas göra.

Läste förresten i DN att vi blir klokare med åren, i varje fall får vi bättre resultat på kognitiva tester än vad våra jämnåriga fick förr i tiden. Fast den fysiska och mentala hälsan har visst blivit sämre. Det tänker jag inte ta till mig.

Nå, alla gamla tanter är förstås inte föredömliga. Jag stötte på en spröd liten dam i trakterna av Karlaplan häromdagen. Hon tyckte att jag såg bekant ut, sa hon, och hon gav intrycket av att inte riktigt ha alla hästar hemma. Hon ville anförtro mig att alla flyktingar var presumtiva mördare och att de höll på att ta över vår landsbygds samtliga gods och gårdar. Det hade hon läst i något som hette Nya Tider, sa hon. Jag i min tur sa åt henne att hon skulle vara lite mer källkritisk. Inte svälja all skräckpropaganda, inte oroa sig så till den milda grad utan gå hem och vila en stund i stället, om hon nu hittade dit.

Sen gick jag hem till mig och googlade Nya Tider och insåg att jag sagt exakt rätt saker till den förvirrade damen.

Det är på den nätsajten som en annan förvirrad person, Barbro Jöberger, under den tokroliga signaturen Julia Caesar spritt hårresande orimligheter. Hon är lite äldre än jag, hon arbetade på DN för många år sen, sen fick hon diffusa symptom som oral galvanism och elallergi och förtidspensionerades. Jag känner igen henne på bilderna och hennes namn låter bekant. Har jag en gång känt henne? Brukade vi hälsa när vi möttes tidningshusets lunchrum? I så fall ber jag härmed att få säga upp den bekantskapen med omedelbar verkan.