Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Alla är arga och hatar alla andra

Blir Stefan Löfven statsminister kommer alla att hata honom, skriver Cecilia Hagen.Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN
Alla som gillar alliansen kommer att hata Lööf och Björklund, skriver Cecilia Hagen.Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT / TT NYHETSBYRÅN
Alla som tycker att Jimmie Åkesson är en så stilig karl och därför aldrig skulle göra en fluga förnär kommer att känna sig kränkta, skriver Cecilia Hagen.Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Man kan inte hävda att man själv har humor, det är lika omöjligt som att påstå att man är vansinnigt vacker eller på gränsen till genial.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Man tycker bara inte så om sig själv, absolut inte öppet och knappt ens i det fördolda. Att påstå något sådant om sig är värre än vad någonsin hädelse var under inkvisitionen eller att öppet heja på motståndarlaget när Sverige spelar landskamp. Det finns inte på kartan att man beter sig på det viset. Gjorde i alla fall inte förr.

Men får man påstå att alla de som man inte känner samhörighet med, alla de som man tycker är besserwissiga och snorkpompösa, de har en sak gemensamt: de lider av en total brist på humor och av att vara fullkomligt omedvetna om det? Att de är outhärdliga, inte går att umgås med och att det är allra mest synd om dem själva? Men det lär de aldrig själva inse.

Så fick jag det sagt. Skulle jag vara likadan? Kan jag inte tänka mig.

Vad gör man för att slippa älta eländet?

För ögonblicket ägnar jag mig mest åt att älta det faktum att världen är på väg mot sin snara undergång. Inget är som det ska och alla är arga och hatar alla andra. Blir Löfven statsminister kommer alla att hata honom, framför allt moderaterna och de sanna socialisterna. Och alla som gillar alliansen kommer att hata Lööf och Björklund och alla sanna vänstermänniskor kommer att hata Sjöstedt och alla som tycker att Jimmie Åkesson är en så stilig karl och därför aldrig skulle göra en fluga förnär kommer att känna sig kränkta av att han inte får vara med och bestämma – helst allt – medan han, som själv avskyr i stort sett varenda kotte, just nu hör till de få belåtna, till dem som lutar sig tillbaka, gillar läget och ser fram emot vad som komma skall.

Vad gör man för att slippa älta eländet? 

Själv bjöd jag hem ett tiotal vänner på middag. Förr ordnade man till ett sådant kalas på ett litet kick, nu tar det minst tre dagar.

Första dagen travar man i väg med shoppingvagnen att handla. Sen börjar man laga mat. Det tar resten av dagen.

Dag två handlar man allt det man glömde, marschaller, vaniljstång, laktosfri vispgrädde och slikt. Sen lagar man klart och dukar bordet och tar emot gästerna.

Då har man hunnit bli in i märgen utmattad och förlorat den gnutta humor man eventuellt besatt. Man lyckas inte säga något roligt, de allra sista krafterna går åt till att försöka se ut som om man lyssnar på vad de andra har att säga.

Sen dukar man fram och dukar ut, fram och ut, fram och ut, liksom i dvala. På med en diskmaskin, på med en till och en till och till slut funderar man på att göra entré i nattlinne och säga god natt, sitt gärna kvar, nu går jag och lägger mig.

Då går man och ser ”Mary Poppins kommer tillbaka”, helt skamlöst utan alibibarn

Tredje dag tömmer man diskmaskinen igen, fyller på med allt som återstod, överväger att någon dag framöver torka köksgolvet och sen slocknar man i fåtöljen, mitt i korsordet, fast klockan bara är tre på eftermiddagen.

Fjärde dagen har man återhämtat sig någorlunda men känner att man behöver förtränga världsläget ytterligare ett tag för att inte alldeles förlora vettet. Då går man och ser ”Mary Poppins kommer tillbaka”, helt skamlöst utan alibibarn.

Själva Mary var utmärkt, den gamla filmen var bättre, men denna dög ändå som ett par timmars flykt från den rådande verkligheten. 

Och mer än det. För nu känner jag mig motiverad igen, nu kan jag med förnyad kraft ge mig hän åt mina uppbyggliga och av alla så uppskattade domedagspredikningar.