Bild från förundersökningen, på ett upphängt lodjur. Foto: / POLISENBild från förundersökningen, på ett upphängt lodjur. Foto: / POLISEN
Bild från förundersökningen, på ett upphängt lodjur. Foto: / POLISEN
En av de misstänkta tjuvjägarna. Foto: / POLISENEn av de misstänkta tjuvjägarna. Foto: / POLISEN
En av de misstänkta tjuvjägarna. Foto: / POLISEN
Catarina Lundbäck

Jag är ingen ”schtockholmare” – men det här är ren ondska

Publicerad

Jag är inte en av ”schtockholmarna”.

Rovdjursskräcken grep tag i mig när jag plockade hjortron som barn.

Men härvan med jägare som torterat djur i Norrbotten är bara ren ondska – och jägarna förtjänar maxstraff.

Expressen getinglogga
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ett lodjur kämpar för sitt liv upphängd i en stålvajer i ett träd.

Efter en stund blir djuret helt stilla.

Scenen ligger som bakgrundsbild i en av de misstänktas mobiler.

Ett björnhuvud ligger i en av männens frysar och hemma hos jägarna hittar polisen ljuddämpade pistoler med bortslipade vapennummer.

Åklagaren pratar om grovt, organiserat jaktbrott.

Bilderna som visas på jaktbrottsrättegången som nyss avslutats i den säkerhetsklassade rättegångssalen i Luleå tingsrätt är skrämmande och innefattar allvarligt djurplågeri.

Man pratar om att det är den största någonsin i Sverige.

Foto: / POLISEN

Men jag minns Kalixhärvan på 80-talet.

Den gången handlade det, till skillnad från nu, inte främst om djurplågeri – utan om en bymentalitet där jakten var central för norrbottningarna och den som hotade jakten fick hela samhället emot sig.

Jag minns rovdjusskräcken – avskyn – från min barndom.

 

LÄS OCKSÅ: Jägarna plågade rovdjuren till döds

 

“Det är lätt för ‘Schtockholmarna’ att strida för vargen, björnen och järven. De slipper ju att konfronteras med dem”.

Jag minns diskussionerna tydligt. Hur man förfasades över stockholmarna som inte fattade något och som var emot rovdjursjakten.

Vargälskare var de hela bunten, det lärde jag mig tidigt.

Hos oss i Norrbotten var det nämligen annorlunda, sades det – där hade vi vargen och björnen runt husknuten. Det var annat det. Rovdjuren var ett verkligt problem för folket i byarna. Främst för samerna vars renar rovdjuren rev och därmed orsakade stora ekonomiska förluster

Och inte bara det. Rovdjuren rev även andra tamdjur och gjorde folk rädda.

Foto: / POLISEN

Jag var rädd när vi var ute i skogarna.

Skräckhistorierna var många.

Jag minns när rovdjursskräcken grep tag i mig för första gången. Jag var kanske nio år och ute och plockade hjortron med min mamma och mormor på myrarna i Töre i Kalix kommun. Plötsligt stannade mamma upp och vädrade i luften som en spårhund, “det luktar björn”, sa hon och såg sig omkring. Jag blev livrädd. Vi stannade till alla tre och spetsade öronen, kunde vi höra den? 

Vi såg aldrig någon björn. Än i dag vet jag inte hur björn luktar.

Men jag minns oron jag kände varje gång jag var i skogen efter det. 

Och då, i början av 80-talet, fanns det dem som såg mellan fingrarna och inte polisanmälde en släkting eller granne som sysslade med tjuvjakt.

Då var den allmänna uppfattningen att tjuvjakten främst handlade om att man skarvade på jaktområden och jaktsäsong – och jakten var ju ändå nödvändig, sa man.

Men trots det uppdagades 1983 Sveriges första stora jaktbrottshärva i Sverige – Kalixhärvan. Allt hade börjat med en stulen, skjuten silverräv på en rävfarm i Nyborg i Kalix kommun och sen rullades en härva upp som innefattade ett tjugotal tjuvjägare runt om i Norrbotten.

Även polismän drogs in i virrvarret. Kalixhärvan kom främst att handla om själva jaktbrottsutredningen. Mindre om själva jakten. Poliser pekades ut för att förhindra utredningen. Viktiga dokument försvann från polishuset.

Foto: / POLISEN

Det pratades om en bymentalitet där man skulle hålla tassarna borta från jakte. De som inte gjorde det skulle hamna ute i kylan.

Det pratades om släktband som försvårade utredningarna och om brotten som hade förgreningar ända in i polishuset i Kalix. När huvudvittnet hotades med morakniv av tre män på en enslig väg i Kalix – knivmannen påstods vara polis – inleddes en internutredning som drevs av Kalixpolisen själva. Ett prakthaveri som slutligen lämnades över till Umeåpolisen.

1984 var 26 personer misstänkta för inblandning i Kalixhärvan. 14 personer häktades, men inte en enda åtalades för jaktbrott. Istället dömdes totalt 13 personer för stöld och/eller olaga vapeninnehav.

Nu står vi alltså där igen. Men i motsats till Kalixhärvan rör den här jaktbrottsutredningen ett betydligt mer utstuderat djurplågeri än i Kalixhärvan.

Då jagade man räv med snöskoter och när man kom nära sköt man djuret med revolver. De bilder som i veckan visats i Luleå tingsrätt handlar om något annat. Bilderna är fruktansvärda. Det är ingen hejd på djurplågeriet. Männen har fångat djuren i plågsamma fällor, satt kameror på jakthundarna och plågat och trasat sönder djuren. Lodjur, järv och björn. En av männen, som har haft uppdrag av Länsstyrelsen när det gäller tillsyn och rovdjursfrågor, hade huvudet från en forskningsbjörn i frysen. 

Bilderna och filmerna i förundersökningen visar ren ondska. Av de fem män som står åtalade är flera kända jägare, och samtliga misstänkta för olika typer av grova jaktbrott. 

Vad utgången på årets jakthärva blir återstår att se, men av det bildmaterial jag sett från rättegången hoppas jag på maxstraffet på fyra år. Jakt och problem med rovdjur i all ära, men denna brutalt grymma behandling av vilda djur är fruktansvärd och helt avskyvärd. 

Relaterade ämnen
Catarina Lundbäck
Catarina Lundbäck

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag