Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Carl Bergqvist

Trumpfaktorn är ett orosmoln i säkerhetspolitiken

Donald Trump fortsätter att väcka både internationell förvåning och oro. Foto: Shawn Thew / Epa / Tt / EPA TT NYHETSBYRÅN
Frågan är nu för de baltiska staterna, Polen, Rumänien och Ungern vart de ska vända sig för säkerhetsgarantier. Foto: Valda Kalnina / Epa / Tt / EPA TT NYHETSBYRÅN

Donald Trump fortsätter att väcka både internationell förvåning och oro. Natos östra medlemsländer kommer att börja oroa sig ordentligt eftersom att USA endast skulle försvara andra Nato-länder om dessa ”har fullföljt sina åtaganden gentemot USA”. Eftersom ”åtaganden” inte preciserades närmare är det svårt att utröna uttalandets exakta innebörd.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Budskapet från Obama-administrationen har varit att Europa måste ta ansvar för sin egen säkerhet i form av att möta målen för försvarsutgifter. Med det menas att USA inte kommer att reducera närvaro eller utgifter för försvar i Europa, men att Europa ska ta sitt ansvar. Även om retoriken påminner om Trumps, är den väsentliga skillnaden att Obama lovat att USA alltid kommer att ställa upp för sina allierade.

 

För både Putin, Erdogan och andra aktörer med starka egna intressen är Trumps populistiska isolationism välkommen. Osäkerheten ger ytterligare möjligheter att agera. Historiskt har också perioden från sommaren innan ett amerikanskt presidentval till några månader in på den nya administrationen utnyttjats av stater med kontroversiella agendor. USA styrs under övergångsperioden med låg legitimitet, vilket t.ex. utnyttjades av Storbritannien, Frankrike och Israel under Suezkriget 1956.

 

Den ytterligare osäkerhet som Trumps uttalande medför är vad det säkerhetspolitiska läget i Europa allra minst behövde. Det är talande för situationen att EU:s nyss förnyade säkerhetsstrategi beskriver att Europa lever i en tid av existentiell kris med både yttre och inre hot, där fred, välfärd och demokrati nu är hotade. Den föregående strategin från 2003 uttalade att Europa aldrig varit så framgångsrikt, så säkert och så fritt. Det blir för var dag allt tydligare att perioden mellan 1989 och 2014 var en parentes i den europeiska historien.

 

LÄS MER: Trump: "Inte sjäövklart att försvara Baltikum"

 

Frågan är nu för de baltiska staterna, Polen, Rumänien och Ungern vart de ska vända sig för säkerhetsgarantier. EU, som har en artikel om kollektivt självförsvar motsvarande Natos, förlorar i ett slag hälften av sin expeditionära militära förmåga när Storbritannien lämnar. Jag bedömer att om Trump vinner valet och håller fast vid sin linje, så kommer vi att få se kraftiga ökningar i försvarsutgifterna i de länder som idag inte når upp till Natos rekommenderade 2 % av BNP. Om splittringen mellan USA/Nato och Turkiet fortsätter och förvärras så att landet tvingas ut ur Nato, kommer det också att innebära problem för Nato att förstärka Rumänien och Ungern, då tillträdet till Svarta Havet styrs av om Turkiet vill hålla Bosporen öppen för trafik i händelse av en kris eller ett krig.

 

Just den europeiska säkerhetsordningen har varit hörnstenen i den svenska säkerhetspolitik som skiftat den så kallade fredsutdelningen som kunde inbringas efter murens fall, från försvarsutgifter till andra utgiftsområden i samhället. När nu världen vänder åt det oroligare hållet är Östersjöområdet särskilt utsatt. Sverige har försökt kompensera de egna tillkortakommandena i försvarsförmåga med förstärkta relationer med USA istället för en kraftig ökning av försvarsanslagen. Försvarsbeslutet från förra året tog inte med Trumpfaktorn i sin analys.

För Sverige blir frågan vad den svenska transatlantiska länken är värd som icke-medlem av Nato och med en försvarsbudget på en procent av BNP om Trump blir ny president.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!