Carl Bergqvist
För att försvara Sverige mot ett angrepp så har flygstridskrafterna omgrupperats till de flygbaser som finns i området. Övningen är en väsentlig del i strävan att i enlighet med riksdagsbesluten 2009 och 2015 höja förmågan på det nationella försvaret.
Konsekvenserna av försvarsbeslutet 2004 går dock inte att komma undan. Nedläggningen av alla krigsflygbaser (populärt kallade vägbaser), utom två inklusive tillhörande basförband, innebär att stridsflyget nu framförallt måste basera på vanliga flygplatser eller fredsflygbaser. Det lilla luftvärn som blev kvar efter nedläggningarna kan i dag täcka ca 5 % av landets yta, vilket i allra högsta grad illustrerar behovet av anskaffa nya mer långräckviddiga luftvärnssystem.
Även om det flygs mycket under övningen, så är det framförallt en övning för att öva ledning av luftförsvaret. Här står man inför en svår utmaning eftersom Sverige har en reaktiv militärstrategi. Sverige kommer aldrig att slå det första militära slaget mot ett annat land, även om ett angrepp kan tyckas överhängande. Sålunda blir utmaningen för det svenska försvaret att överleva angriparens första, omfattande angrepp, avsett att slå ut det svenska luftförsvaret och sedan samla krafterna för att skydda landet.
Det talar emot det mesta av militärteorin hur luftstridskrafter bäst utnyttjas, men är nödvändigt av såväl politiska som folkrättsliga skäl. Det torde också stå klart för var och en att samlade militära förband på några få geografiska platser, med ett klent luftvärn till skydd, blir ytterst sårbara för angrepp med långräckviddiga precisionsvapen som till exempel kryssningsrobotar.
Både Sverige och Finland har i dag så små flygvapen och flottor att det är svårt att avdela förband att spela en kvalificerad motståndare. Av den anledningen är det mycket glädjande att se att ett antal finska F-18 flygplan nu deltar på motståndarsidan i övningen, baserade på Gotland. Senare i höst gör Sverige samma sak vid en övning i Finland. Det är utmärkt exempel på hur det nordiska samarbetet höjer kvaliteten på kostnadseffektivt sätt.
För svensk del accentueras dock den ovanstående problematiken ytterligare när Flygvapnet i början 2020-talet reduceras från dagens cirka 100 JAS 39C/D till 60 st JAS 39E. Även om flygplanet är bättre så nedgår numerären till en kritisk nivå. För första gången blir det svenska flygvapnet mindre än det finska. Man måste samtidigt ha med sig att utvecklingen inte sker i ett vakuum, utan även motståndarens flygvapen genomgår motsvarande teknologiska utveckling. Det är därför tacksamt att se att debatten återigen tagit fart kring att endast 60 JAS 39E beställdes - och att dessa ska innehålla ett fåtal delar från JAS 39C för att man politiskt vid beslutet 2012 skulle kunna tala om en uppgradering. Resultatet blir en avveckling av JAS 39C innan ersättarna kommit på plats.
Jämför man Flygvapnets förmåga att luftförsvara Sverige i dag med hur det såg ut för bara 5-6 år sedan, så är det ändå stora framsteg som har gjorts. Såväl Georgienkriget som utvecklingen efter annekteringen av Krim och det ännu pågående kriget i Ukraina, har inneburit ett uppvaknande. Nästa år genomför Försvarsmakten sin första större "Försvarsmaktsövning" på 23 år - också med hjälp och stöd från andra länder. Då har det gått 8 år sedan försvarsbeslutet 2009 att återstarta försvaret av Sverige.