Carl Bergqvist
I auktoritära stater blir ledarens frånvaro snabbt ett orosmoment. Är den självvald eller är det en statskupp på gång? Att tillfälligt försvinna är en metod som tidigare använts av starka härskare för att identifiera och göra sig av med personer som börjar manövrera för att ta makten.
Många minns också hur Sovjetunionens siste generalsekreterare Michail Gorbatjov hösten 1990 sattes i husarrest under Moskvakuppen. En av farhågorna med en saknad rysk president är ovissheten om vem som sitter på befälsrätten över världens största kärnvapenarsenal och om befälskedjan fortfarande är intakt.
Att Putin försvann veckan efter mordet på Boris Nemtsov, en av få ryska oppositionspolitiker med liberala värderingar, förstärkte spänningen men det som verkligen fick i gång oron hos rysslandsanalytikerna var vem som skulle kunna ta över om Putin avlidit. Alternativen är inte ljusa, då det inte finns någon opposition mot Putin i västlig bemärkelse. Alexander Navalnyj är trots sitt motstånd inte någon liberal kraft. I flera avseenden är han mer hårdför än Putin, bland annat i sin starka nationalism och syn på invandrare. Skräckalternativet är höken Dmitrij Rogozin, förste vice premiärministern och tidigare partiledare för Rodina. Rodina har i dag bjudit in en rad europeiska högerextrema partier till konferens i S:t Petersburg. Från Sverige bjöds Svenskarnas parti in, vilket säger något om Rodinas agenda såväl som banden mellan Putins stödkretsar och nynazistiska partier i Europa.
En efterträdare till Putin skulle dock ärva Rysslands problem. Oljepriserna pressar statskassan och inhemska bedömare beräknar att ekonomin kan hålla ut i cirka ett och ett halvt år till.
En kollapsad ekonomi skulle inte vara bra för Putins popularitet, där 00-talets ekonomiska uppsving varit en grundsten. Samtidigt har Putin i målat in sig i ett hörn genom kriget i Ukraina och genom att odla bilden av väst som ett yttre hot. Att backa skulle innebära att förlora både ansikte och ställning.
Vilken Putins målsättning är vet ingen, men som alla andra människor lär han ha ett mål med sitt liv. Sannolikt är det att bli ihågkommen som en av de stora och starka ryska ledarna som Peter den store. Då duger inte en havererad ekonomi eller att ha böjt sig för yttre krafter.
Härom veckan varnade Natos överbefälhavare i Europa att nästa mål för en rysk framstöt är de baltiska staterna i syfte att underminera Natos artikel om kollektivt självförsvar. Detta skulle kraftigt öka den ryska handlingsfriheten på den internationella arenan.
Oron var därför stor när det första Putin gjorde vid återkomsten var att beordra en mycket stor beredskapsövning i det västra militärområdet, nära finska gränsen. Under torsdagen omfattade övningen cirka 80 000 man och 220 flygplan samt frambasering av attackflyg och Iskanderrobotar till Kaliningrad.
Det skapade naturligtvis extra oro att övningen startade oanmält veckan efter att Ryssland meddelat att det inte ligger i landets intresse att förnya CFE-avtalet om rustnings- och styrkebegränsningar i Europa. Ryssland suspenderade avtalet sommaren 2007, fyra månader innan Försvarsberedningen i en rapport konstaterade att avtalet var centralt för svensk och europeisk säkerhet.
De dystra molnen på den säkerhetspolitiska himlen försvinner inte bara för att Putin skulle göra det. Det blir därför än mer oroväckande att läsa Säpos årsrapport om att det ryska spionaget i Sverige syftar till krigsförberedelser och att var tredje diplomat egentligen är underrättelseagent.