Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Carl Bergqvist

Risken att kärnvapnen inte försvinner är stor

Kärnvapen är ett otyg som borde ha avskaffats för länge sedan.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Veckans Wisdoms

Kärnvapen

Sverige

Sverige avvecklade den sista delen av det nationella kärnvapenprogrammet 1972. Då hade det pågått i decennier, men beslutet att avbryta kom under andra halvan av 60-talet. Inte osannolikt ingick svenskt skydd under det amerikanska kärnvapenparaplyet, som del av den topphemliga transatlantiska livlinan, mot att Sverige avbröt sitt egna program. Det sista kärnvapenplutoniumet lämnade dock inte Sverige förrän för några år sedan.

EU

Storbritannien och Frankrike har fortfarande kärnvapen, om än i mycket begränsad mängd. De brittiska består av att en robotubåt ständigt är till sjöss i Atlanten. De franska är fördelade mellan flygvapnet, flottans robotubåtar och enda hangarfartyg.

USA

Sedan New START har USA ytterligare reducerat sina kärnvapen. Markbaserade interkontinentala robotar har i hög grad ombeväpnats från flera till endast en stridsspets. Marina kärnvapen finns nu endast på robotubåtar.

Ryssland

Sedan New START har de ryska kärnvapnen tyvärr ökat med nästan 200 stycken, vilket kan bero på att man utvecklat en ny generation utan att avveckla tidigare kärnvapen. Det finns dock farhågor att Ryssland åter förfogar över medelräckviddiga kärnvapen, vilka förbjöds i INF-avtalet på 80-talet.

Försök har gjorts under åren att få till stånd en sådan utveckling, men inte med fullständig framgång. Under 80-talets avspänning ingicks stora nedrustningsavtal framförhandlade av Reagan och Gorbatjov, vilket ledde till en mycket kraftig reduktion av antalet kärnvapen hos supermakterna.

Även mindre stater skaffade sig under det kalla kriget kärnvapen. Israel till försvar mot arabstaterna. Sydafrika valde att destruera sina kärnvapen när Apartheidregeringen föll. USA:s stöd till mujahedin och Pakistan under 80-talet innebar samtidigt att man såg mellan fingrarna med det pakistanska kärnvapenprogrammet. Pakistans ärkefiende Indien skaffade kärnvapen redan i mitten av 70-talet av fruktan för ett nytt krig med kärnvapenmakten Kina. Att både Indien och Pakistan förfogar över kärnvapen benämns i dag som en "rosa flamingo". Det är en katastrof som väntar på att inträffa, men som ignoreras av omvärlden.

2009 fick president Obama Fredspriset bland annat för sina ansträngningar att avveckla kärnvapen. Året efter förhandlade han och Rysslands dåvarande president Medvedev fram "New Start" som är en fortsättning på 80-talets nedrustningsavtal. Den omfattande nedrustningen som skedde på 80-talet innebar bland annat att USA skrotade alla sina marina kärnvapen, och nästan alla flygburna, samt huvuddelen av de markbaserade. Storbritannien valde att endast behålla sina ubåtsbaserade kärnvapen, liksom Frankrike men med tillägg för att behålla flygburna kärnvapenrobotar. Allt under internationell inspektion och verifiering.

Det är därför som jag häpnat över hur kärnvapen kommit att bli en central del av det värdlandsavtal som riksdagen ska rösta om den 25 maj. Att så har blivit fallet kan sannolikt tillskrivas en konstruktivistisk förklaring. Kärnvapen är ett värdeladdat begrepp som av förklarliga skäl medför skräck; därigenom blir det också ett starkt begrepp i en debatt.

Frågan kvarstår nämligen: vem det är som man är rädd ska basera kärnvapen i Sverige? Brittiska, amerikanska eller franska ubåtar som behöver vara ute i Atlanten för inte komma under minsta skjutavstånd - om målen skulle vara Ryssland? Ett franskt hangarfartyg? Skulle USA överge de välförsvarade kärnvapendepåerna i västra Europa vid en konflikt med Ryssland för att i stället förvara dem improviserat någonstans i Sverige där de är många gånger lättare att slå ut? Knappast, men så är ju heller inte den svenska Nato-debatten känd för att bygga på fakta utan snarare på konstruktioner, fördomar och känslor. Man får i sammanhanget också ta in att Finland sedan flera år har just ett sådant värdlandsavtal med Nato som riksdagen nu ska rösta om.

Antalet kärnvapen som befunnit sig på svenskt territorium är lyckligtvis begränsat. De enda kända är kärnvapnen som U 137 medförde vid grundstötningen utanför Karlskrona. Därtill hade sovjetiska robotubåtar avfyrningslägen utanför Gotland liksom i Bottenhavet, vilket under 80-talet bidrog till att Sverige lade ut en sonarlinje i Ålands hav.

Kärnvapen är som sagt ett otyg, men risken är stor att de inte kommer att försvinna. Utvecklingen har alltid varit att det som förr var högteknologi inom kort blir allas teknologi. Här har vi de nordkoreanska kärnvapnen som ingen riktigt vet hur man ska kunna stoppa, liksom terrorgruppers strävan efter att framställa kärnvapen och andra massförstörelsevapen. Det finns större anledning att frukta basering av de senare i Sverige.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!