Carl Bergqvist
I början av juli flög Irans president Hassan Rouhani till Moskva för att besöka kollegan Vladimir Putin. Detta var dagarna innan den internationella överenskommelsen slöts om Irans kärnvapen- och kärnkraftprogram. Sannolikt var det inte bara denna överenskommelse var som diskuterades vid toppmöte, utan även de bägge ländernas gemensamma intressen i Syrien.
Den internationella Iran-överenskommelsen var en stor seger för Iran. Det var samtidigt en vattendelare när det gäller USA:s möjligheter att minska sitt engagemang i området, där risken för iranska kärnvapen länge stått på den säkerhetspolitiska agendan.
Nu verkar dock utvecklingen ha tagit en ny vändning på ett sätt som USA och västvärlden inte förutspått.
Den ryska militära uppbyggnaden i Syrien under den gångna veckan och deltagandet i öppna stridshandlingar med markstridskrafter på Assad-regimens sida, lär nämligen ha kommit som en kalldusch. Ett Ryssland med en havererande ekonomi och militärt engagemang i Ukraina, ska enligt logiken inte kunna avdela stridskrafter för att operera i Syrien. Allra minst i form av de fyra mycket kvalificerade Su-30 jaktflygplan, tolv Su-24 attackflygplan och 12 Su-25 markunderstödsflygplan som i veckan dök upp på den ryska flygbasen utanför Latakia.
Veckan innan hade president Putin sträckt ut en hand till västvärlden för att göra gemensam sak mot IS. Det ryska agerandet är ett oerhört snyggt drag - välplanerat men fullkomligt överraskande för västvärlden på ett sätt värdigt en schackmästare.
I Syrien har nu Putin skapat en situation där väst måste komma till Ryssland för hjälp mot IS genom att utnyttja den pågående flyktingkrisen och opinionen kring denna. Att i dagsläget inte göra gemensam sak mot IS vore svårförsvarat för västländerna. Nästa steg blir sedan för Ryssland att bilda opinion för en lindring av de sanktioner man ålades annekteringen av Krim och kriget i Ukraina. Ryssland är ju en god kraft, eller hur? Med tanke på läget i den europeiska ekonomin är det också frestande för vissa EU-länder att se Ukraina som en olycklig parentes som går att bortse från.
Den ryska agendan i Syrien är dock inte densamma som västländernas. För Ryssland handlar det främst om att regimen Assads överlevnad eftersom den garanterar ryska baser och ryskt inflytande i området. Skulle islamistiska grupper lyckas knäcka Assadregimen innebär det första steget mot etablerandet av ett kalifat i Syrien och norra Irak. Något som med ryska ögon skulle riskera ytterligare problem med islamistiska strömningar i de södra delarna av Ryssland.
Skulle Assad falla så sker det på grund av de gemensamma, om än inte koordinerade ansträngningar från flera mer eller mindre islamistiska sunni-grupper där al-Qaida och IS är de mest extrema. Det är dock inte IS som pressar regimen hårdast. Och tvärtemot den bild som man får i medier är det inte heller IS som orsakat de stora flyktingströmmarna i Syrien, där över hälften av befolkningen nu är på flykt inom eller utom landet. Bakom situationen ligger framför allt fyra år av inbördeskrig med skoningslösa bombningar av civilbefolkningen genomförda av regimen, enligt Human Rights Watch.
Även om Assad ligger bakom huvuddelen av lidandet i Syrien, kommer lidandet inte att försvinna med honom. Konflikten är alldeles för långt gången och motsättningarna nu för stora för att återskapa det tidigare samhället. Resultatet skulle bli detsamma som omvärldens stora misstag i Libyen, nämligen att det inte fanns någon stabiliseringsinsats på marken för att stötta återuppbyggandet av det libyska samhället.
I fallet med Syrien kommer så heller aldrig att ske eftersom det finns alldeles för många olika intressen att förskjuta den sköra balansen i Mellanöstern åt endera hållet. Det är omöjligt att få mandat i Säkerhetsrådet för att få till stånd en insats och av ekonomiska skäl går det inte heller att samla ihop styrkor till en markinsats som kan behöva vara aktiv i decennier.
Rysslands västliga frierier om att bekämpa IS känns därför något halvhjärtade, särskilt när man ser att de platser där ryska soldater hittills stridit på är frontavsnitt där IS inte finns.
De luftstridskrafter som frambaserats till Syrien vittnar också om att IS eller de övriga stridande grupperna inte är de enda motståndarna man tänker sig.
Närvaron av fyra av Rysslands mest kvalificerade jaktflygplan, Su-30, liksom toppmodernt luftvärn av typen Pantsir-S1, visar att man även är beredd att ta upp strid med andra länders luftstridskrafter. Su-30 med dess mycket kraftfulla radar är till exempel det ryska flygplan som har bäst möjlighet att upptäcka de stealthflygplan som USA har använt över Syrien. Amerikanska drönare har hittills stått för huvuddelen av den amerikanska underrättelseinhämtningen i Syrien, men användning av dessa kommer nu inte att kunna ske utan ryskt godkännande.
Med anledning av Rysslands militära uppbyggnad i Syrien flög Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i måndags till Moskva tillsammans med Israels ÖB och chefen för den militära underrättelsetjänsten. Det man ville diskutera med president Putin var den israeliska oron för att den kvalificerade krigsmateriel som Ryssland skänker Assad ska hamna i händerna på shia-muslimska Hizbollah som från sina baser i Libanon regelbundet för krig mot Israel.
Israel har flera gånger de senaste åren slagit till mot syriska vapenförråd och ryska vapenleveranser för att försäkra sig om att materielen inte ska hamna i fel händer. Med kvalificerad rysk militär närvaro blir det ett vågspel och ingen sida vill se ryska förluster för israeliska vapen.
Under september har Ryssland tagit över som ordförande i FN:s säkerhetsråd, där man uttalat att Mellanöstern kommer att vara Rysslands huvudfråga under ämbetsperioden. I morgon kommer president Putin att tala till generalförsamlingen i New York och Syrien kommer utan tvekan att vara huvudämne. Sannolikt kommer också nya inbjudningar till övriga länder att förenas med Ryssland i kampen mot IS.
USA och västvärlden får nu se sitt inflytande minska i området och president Obama framstår i ännu blekare dager när det gäller Syrien, då den amerikanska strategin inte har imponerat. 2012 varnade Obama för att användning av syriska kemiska vapen skulle innebära amerikanska vedergällningsanfall.
Hösten 2013 när Assad använde sådana vapen mot civilbefolkningen stannade vedergällningen vid hårda ord. När IS sedan blommade upp försökte USA hitta någon liberalare motståndsgrupp att utrusta för att strida mot organisationen, men utan större framgång. I dagarna har det visat sig att amerikanska programmet för att utbilda syriska rebeller hittills bara har lyckats sända fyra-fem personer in i Syrien. Nu tvingas Obama i stället se hela händelseutvecklingen styras av det land man drivit igenom sanktioner mot för dess krigföring i Ukraina.
Allt är som sagt mycket skickligt spelat.
Irans inflytande i såväl Syrien som Irak stärks, vilket kommer att oroa såväl Saudiarabien och dess allierade som Israel. För Iran innebär det också att man kan öka sitt fokus på konflikten i Jemen mellan de shiamuslimska Houthirebellerna och sunniregimen som är stöd av Saudiarabien med flera.
För Ryssland innebär det att man både kan förstärka sina militära och ekonomiska positioner i Mellanöstern, men även visa att landet är en global stormakt som lyckas med det USA har misslyckats med. Ska nu någon annan stat genomföra flyganfall i Syrien, så kan det bara ske med ryskt godkännande och samordning då vådabekämpning av ryska soldater skulle utlösa en omfattande diplomatisk kris. President Putins mål att återskapa Rysslands roll som global stormakt är ett steg närmare, när nu USA får rätta sig efter Ryssland.
Samtidigt utgörs de stora riskerna för Putin av påverkan på den ryska ekonomin och vad ryska militära förluster i Syrien skulle medföra för moralen på hemmaplan.
Många ryssar har fortfarande 1980-talets krig i Afghanistan i färskt minne. Enligt den ryska tidningen Novaja Gazeta har ett antal soldater redan hotats med åtal för att de vägrat åka till Syrien.
Opinionen i Ryssland är dock beroende av vilka mål som sätts upp för den ryska interventionen samt hur dessa och resultatet presenteras i ryska medier. En lagom frusen konflikt i Syrien och norra Irak ligger dock i Rysslands intresse på andra sätt. Fortsatta flyktingströmmar till Europa innebär nämligen fortsatt huvudvärk för ett EU på grund av slitningar i migrationspolitiken, något som i förlängningen innebär att EU blir svagare som samlad aktör.
Avslutningsvis kan konstateras att Ryssland för andra gången på drygt ett år har lyckats med att överraska omvärlden. Först annekteringen av Krim som kom som en blixt från klar himmel. I dag en rysk intervention i Syrien, även om en sådan ännu dementeras av Moskva.
Å andra sidan var det inga ryska soldater på Krim heller förrän annekteringen var fullbordad. Frågan som omvärlden nu bör ställa sig är vad Putin kan ta sig för härnäst som västvärlden räknat bort som omöjligt?
