Carl Bergqvist
"Plans are worthless, but planning is everything", sade den tidigare allierade överbefälhavaren Dwight D Eisenhower under sin andra period som USA:s president. Med detta menade han att ingen plan håller för mötet med verkligheten, men själva planeringsarbetet har gjort att man tänkt igenom många av de möjliga utfallen.
Planering är en del av den militära vardagen, från smått till stort och utgår alltid från uppdrag från den politiska nivån. Större operationer såsom försvarsplanering kan sysselsätta hundratals personer i flera månader för att ta fram en plan för ett enda scenario. När så en omvärldshändelse inträffar gäller det därför att det redan finns en planering att utgå ifrån.
Finns ingen planering, befinner man sig i ett mycket svårt läge. Precis i den situationen befann sig Sverige 1939 när Sovjetunionen anföll Finland. Den dåvarande krigsplanläggningen förutsatte ett hot från en riktning. Nu kom hotet samtidigt från öster (Sovjet), söder (Tyskland) och väster (Storbritannien-Frankrike), vilket tvingade regeringen till en eftergiftspolitik.
I Sverige försvann dock all försvarsplanering under 00-talet eftersom den eviga freden bedömdes ha infunnit sig i Europa. Sedan 2009 genomförs dock återigen försvarsplanering i händelse av att en kris eller ett krig skulle utbryta där svenskt territorium berörs.
När Ryssland i februari 2014 ockuperade Krim var det resultatet av en tidigare omfattande planering som sattes i verket när ett visst läge uppstod. Att planera, förbereda och genomföra en operation av detta slag är som sagt resultatet av månaders arbete för stora staber. När en plan sedan är färdig efter månader av arbete, uppdateras den regelbundet utifrån nya förhållanden och händelser så att den är fullt aktuell om den en dag skulle behövas. I den allmänna oredan i Ukraina efter Janukovytjs flykt fanns möjligheten att snabbt agera utifrån tidigare planering.
Vi var därför många med erfarenheter av militär planering som genast synade den ryske ambassadörens uttalande i DN förra veckan där han garanterade att Sverige inte förekommer i några ryska militära planer. Det skulle i så fall göra Ryssland till det enda landet i världen som inte planerar för alla eventualiteter.
Säpo har också två år i rad i sina öppna årsrapporter konstaterat att främmande makt nu genomför krigsförberedelser mot Sverige, bland annat genom att rysk personal har köpt stora mängder kartor över Sverige. Lika troligt som att det finns ryska planer för militära operationer mot Sverige, lika troligt är det naturligtvis att det finns likadana planer för Finland, Baltikum och Norge, då vi alla är en del av samma intresseområde, liksom det finns planer för Nato att försvara sina medlemmar.
Det var därför heller ingen överraskning när det i veckan omtalades att en stor rysk beredskapsövning, genomförd i Arktis i mars, i själva verket hade ett scenario som innebar anfall mot Bornholm, Gotland, Åland och norra Norge. Detta är de naturliga områdena för Ryssland att säkra för att dels skydda sina egna kärnvapenbaser på Kolahalvön, de viktiga områdena kring S:t Petersburg och Kaliningrad, samt att skära av förstärkningar till Baltikum. Då spelar det ingen roll att Sverige och Finland inte är medlemmar i Nato och att Åland är demilitariserat. Kartan ser ut som den gör, vilket i sin tur understryker betydelsen av ett tätare försvarssamarbete och gemensam försvarsplanering.
Betyder då detta att det finns ett hot mot Sverige i dagsläget? Nej. Det vi ska minnas är att planer av naturliga skäl finns liksom att det är den allmänna omvärldsutvecklingen som utlöser om de ska förverkligas. Låt oss hoppas på en sommar där anfallsplanerna blir kvar i säkerhetsskåpen samtidigt som vi är ödmjuka inför omvärldsutvecklingens oförutsägbarhet.