Carl Bergqvist
Att oljepriset har störtdykt har du säkert själv märkt när du tankat bilen. Goda nyheter för bilisterna, men inte för miljön och definitivt inte för många av de oljeproducerande länderna.
Sedan sommaren har priset på olja mer än halverats. I onsdags gick priset på ett fat råolja under 50 dollar för första gången sedan våren 2009.
Orsaken är att Saudiarabien öppnat oljekranarna rejält för att sänka priset. Syftet är omtvistat, men de tre vanligaste teorierna är att straffa Iran, Ryssland och den nordamerikanska frackingindustrin.
Iran har skaffat sig ett stort inflytande i Irak, vilket samtidigt har inneburit ett minskat inflytande för Saudiarabien. Likaså har Iran tillsammans med Ryssland lyckats hålla kvar Assad vid makten i Syrien, trots det saudiska stödet till Fria Syriska Armén och andra sunni-muslimska motståndsgrupper.
Samtidigt som det låga oljepriset väntas ge länder som USA, Kina med flera en rejäl skjuts i ekonomin, så innebär det mycket stora problem för Ryssland, Iran, Venezuela och andra länder vars ekonomi bygger på oljeinkomster.
Dessa länder har inte haft mycket annat val än att själva hjälpa till att sänka oljepriset genom att öka den egna oljeproduktionen i hopp om att öka inkomsterna.
Även den saudiska ekonomin drabbas hårt, då statsbudgeten är baserad på ett betydligt högre oljepris än det nuvarande.
På så sätt är det ett slags "chicken race" vi bevittnar.
Egentligen är inte orsaken till det låga oljepriset det viktiga utan mer intressant är följderna det kan få. Redan nu ser vi hur Norge påverkats genom en sjunkande kronkurs och att oljebolagen varslar personal.
För Venezuela kan det i längden bli tal om bankrutt. 95 procent av landets exportinkomster kommer från oljan och redan nu ligger inflationen på över 60 procent.
Iran har länge varit hårt trängt ekonomiskt och behöver oljepriser mer än dubbelt så höga som nuvarande för att få ihop ekonomin.
Mest bekymrande för oss svenskar bör dock den ryska situationen vara. Den ryska statsbudgeten baseras på ett oljepris runt 110 dollar per fat. Det nuvarande oljepriset innebär att den ryska statsbudgeten blöder ymnigt och tidigare ekonomiska rådgivare till den ryska regeringen ger landet upp till två år innan ekonomisk kollaps.
Borde då inte den sargade ekonomin innebära att landet inte har råd med sitt rustningsprogram?
Det kan tyckas, men här har Putin redan gjort klart att det yttre hotet mot landet motiverar neddragningar inom vård, skola och omsorg för att få råd med militärreformen.
Det är en linje som har starkt stöd bland befolkningen, mycket tack vare kontrollen över medierna.
Någon gång inträffar dock den ekonomiska verkligheten även för Putin. Problemet är att Putin är beroende av en fungerande ekonomi för sin ställning, liksom hans närmaste krets och många av oligarkerna. Kollapsar den ryska staten förlorar de allt och man löper samma risk om Putin skulle lämna presidentämbetet.
En kollapsande rysk stat skulle därtill återuppliva ett av 90-talets stora skräckscenarier, nämligen ryska kärnvapen på drift och i fel händer efter Sovjetunionens kollaps - i sig delvis orsakad av USA:s oljeprisdumpning på 80-talet.
Det finns alltså skäl att oroa sig för det låga oljepriset även säkerhetspolitiskt, då det finns många intressen som är beroende av att oljepriserna snabbt stiger. Priser styrs i grunden av två faktorer: Tillgång och efterfrågan.
Men tillgång kan också manipuleras med en tredje faktor i form av risk.