Carl Bergqvist
Sent omsider har det åter gått upp för svenska politiker att Sverige är medlem av Nato:s Partnerskap För Fred (PFP) och deltar i den marina övningen Baltops. Baltops har sedan 70-talet gått årligen i Östersjön, men sedan mitten av 90-talet genomförs den som PFP-övning även för Nato:s partnerländer. Ryssland har varit en flitig deltagare av övningen ända fram till 2013, då landet helt sonika valde att inte dyka upp på övningen.
Lika länge som Ryssland deltagit i Baltops har även Sverige gjort det, även om det inte på något sätt nu låter så i intervjuer. Samtidigt ska vi också ledas att tro att det utgör en nyhet att amerikanska B-52 bombflygplan flyger över Östersjön. Detta skedde så sent som vid förra årets Baltopsövning till vilken Ryssland inte bjöds in med anledning av kriget i Ukraina. Vid Baltops 2012 eskorterades ryska landstigningsfartyg av just amerikanska B-52.
Den stora signaleffekten i årets Baltopsövning utgörs av två företeelser. Den ena fällningen av sjöminor från de amerikanska flygplanen. Östersjön är en livsnerv för Ryssland då 70 procent av landets BNP utgörs av exporten av gas- och petroleumprodukter. Av oljeexporten gick 2012 45 procent genom Östersjön och 25 procent av gasexporten genom Nordstream. Här markeras med andra ord att man såväl kan minera igen den ryska exporten som även den ryska Östersjöflottan och dess landstigningsfartyg. Den andra signalen utgörs just av den landstigning som nu ska genomföras på Skånekusten. Här är signalen att de baltiska staterna kan påräkna hjälp i händelse av ett krig.
Om nu svenska politiker oroar sig över att amerikanska bombflygplan i Östersjön sänder skarpa politiska signaler till Ryssland, borde det också säga dem något om de ryska övningsanfallen mot Sverige och Danmark med bombflygplan de senaste åren.
Även om gemensamma övningar sker så står Sverige fortsatt utanför ett reellt Nato-medlemskap. Det betyder däremot inte att Sverige är neutralt i andras ögon.
Sedan 50-talet betraktade Sovjetunionen Sverige som ett Nato-land. I och med spionen Wennerström klarnade också de omfattande gemensamma förberedelserna med USA och Nato i händelse av krig. Det var ett samarbete som endast var känt i de absoluta topparna av svenska regeringar och försvar – samt Sovjet. Att man skulle tro annat i Ryssland i dag är otänkbart. Det är ett tacksamt kort för Ryssland att spela på, eftersom det också är retorik som är användbar i vissa svenska politiska kretsar. En fullt utvecklat försvarsallians där Sverige och Finland ingår är ett klart sämre alternativ än rådande politiska förvirring och otydliga läge avseende samarbeten och förpliktelser, inte minst avseende stödet till Baltikum där Sverige utgör nyckelterräng. Någon geografiskt fri yta finns det inte i Östersjön.
Den svenska försvarspolitiken har därför fortsatt att förklara varför försvarsbudgeten kommer att ligga på halva den nivå som krävs av Nato-länder som kan lita på varandras stöd i händelse av ofred. Det gäller att inse att den omvärldsutveckling som svensk försvarspolitik intecknade på 00-talet aldrig infann sig och utökat samarbete med våra partners är fortsatt vårt bästa stöd.