Carl Bergqvist
Det var inte helt oväntat att en militärkupp skulle komma, utan snarare att det tagit så lång tid sedan den förra. Turkiet har en modern historia av just militärkupper när militären ansett att politiken tagit Turkiet för långt från landsfadern Atatürks grundvalar.
President Erdogan har de senaste åren gjort sig känd som en självsäker ledare med hög egen prestige, närmast i klass med Rysslands president Putin. Nedskjutningen i november av ett ryskt attackflygplan som från Syrien upprepade gånger kränkt turkiskt luftrum, innebar också ett slags politiskt chicken race mellan Erdogan och Putin.
Den turkiska ekonomin har ett visst beroende av export till Ryssland och byggandet av rysk gasledning genom Turkiet skulle föra länderna närmare varandra. Nu ledde nedskjutningen till en allvarlig kris mellan länderna där bägge presidenterna krävde ursäkter av varandra och ländernas medier använde krigsrubriker.
Dagen före kuppförsöket tinade plötsligt de turkiska relationerna med inte bara Ryssland utan även Israel och Iran. Den turkiske piloten som sköt ner det ryska flygplanet är inte längre nationalhjälte utan nu arresterad som kuppmakare. Han påstås nu i regimtrogna medier ha agerat på eget bevåg i november. Nedskjutningar av det slaget kräver dock godkännande från högsta politiska nivå, så påståendet känns ihåligt.
Det till veckan planerade toppmötet mellan Erdogan och Putin är det första internationella mötet för Erdogan sedan kupp- försöket. Det späder ytterligare på oron kring vart landet ska ta vägen, särskilt med tanke på de senaste anklagelserna om att kuppförsöket skulle vara något som västmakter organiserat.
Kan president Putin formera en ny axel med Turkiet försvagar det både EU och Nato. Ryssland har dessutom ett starkt historiskt intresse av Turkiet. Framförallt på grund av Bosporen som ger landet tillträde till Medelhavet. Kontrollen över denna mycket viktiga strategiska passage har lett till både krig och andra kontroverser genom århundradena. Just denna passage var också en av anledningarna till att Nato på 50-talet bjöd in Turkiet som medlem i strävan att förhindra sovjetisk expansion väster- och söderut.
Geostrategiskt är Turkiet en hörn-pelare i Nato och även så i kampen mot IS, där både amerikanskt och tyskt stridsflyg verkar från turkiska baser. Turkiet under Erdogan har dock blivit en allt större belastning för Nato, då landet i dag har svårt att leva upp till Natos demokratikrav. Även EU har problem med Turkiet, då landet är i en sådan position att det kan reglera flyktingströmmarna till Europa. Turkiets pris för detta har varit visumfrihet för turkiska medborgare i EU, vilket man nu gett EU till i oktober att infria. För både Nato och EU är det svårt att se hur man ska kunna hantera de problem man har med Turkiet utan att själva bli de som förlorar.
Även Sverige sitter i ett säkerhets- politiskt beroende till Turkiet om militärt stöd av Nato skulle behövas. Då Nato tillämpar konsensusbeslut skulle turkiskt stöd krävas om Sverige skulle begära stöd av Nato. Skulle Turkiet bryta med Nato blir också de sydöstra medlemsländerna längs Svarta havet mer exponerade, då Turkiet enligt traktat har rätt att stänga trafiken i Bosporen vid kris och krig.
De turkiska problemen har ingen enkel lösning. Putins och Erdogans toppmöte på tisdag ger dock en vink om vartåt det lutar härnäst.